Biografiska notiser 1964

Av Stellan Andersson

Mot nya djärva mål

Vid Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 22:a kongress, som ägde rum i Stockholms Folkets hus den 7-12 juni 1964, valdes Olof Palme in som suppleant i verkställande utskottet. Därmed tillhörde han även formellt den ”inre kretsen” i partiet. Kongressen antog ett nytt kommunalprogram och man godkände ett av partistyrelsen och LO:s landssekretariat utarbetat förslag till riktlinjer för socialdemokratisk politik kallat Resultat och reformer. Arbetet med detta program hade varit omfattande och pågått sedan våren 1963 i en grupp under Ernst Michaneks ledning. Här togs i första hand upp ”vissa centrala avsnitt av politiken, främst socialpolitik och utbildningspolitik.”(1)
Rapporten Kvinnans jämlikhet, där frågor om kvinnorna i utbildningssamhället, i arbetslivet, i samhället och familjen togs upp till behandling, godkändes också av 1964 års kongress. Tage Erlander skrev i förordet: ”Den understryker starkt att vad som behöver ändras för att åstadkomma full likställighet mellan män och kvinnor är måhända först och främst attityder och värderingar.” I Fastighetsarbetaren fick kvinnokommitténs sekreterare Maj-Britt Sandlund belysa några väsentliga frågor för jämställdheten: kvinnoarbetslösheten, skatterna och daghemsbristen. Olof Palme fick som representant för socialdemokraterna tillfälle att kommentera. Daghemsfrågorna menade han var ”en liten – men viktig – del av det stora problemkomplexet kring kvinnans jämlikhet.” Daghemsfrågan var en kommunal angelägenhet, men ”den ökade statliga insatser”, skulle komma ”att innebära en betydande stimulans för kommunerna att satsa på daghemmen”. Också debatten och de fackliga organisationernas engagemang för att påskynda en konstruktiv lösning av daghemsfrågan” var viktig. Bland övriga reformer nämnde han bl.a. att ”för barn i deras tidigaste ålder bör införas ett vårdbidrag samordnat med moderskapsförsäkringen”.(2)

Utbildning och demokrati

Utbildningsfrågorna fick en stor plats i Olof Palmes tal, artiklar och intervjuer under 1964. Redan den 2 januari höll han ett anförande vid Skolveckans öppnande kallat ”Skolan i demokratins samhälle”. Här tog han upp den tekniska utvecklingens och ekonomins betydelse för samhället och utbildningens roll i samband med detta. Studiesociala utredningens och gymnasieutredningens förslag diskuterades, liksom vuxenutbildningens betydelse.
Olof Palme höll en lång rad anföranden där olika aspekter av utbildningen stod i centrum: bl.a. inför Uppsala arbetarekommun, Göteborgs studentkår, Verdandi i Uppsala, i Falun och Växjö, vid Sparbankernas konferens ”Vårt ekonomiska läge”, inför Stockholms högskola, vid Målsmännens riksförbunds årsmöte i Stockholm, i Folkets hus i Sandviken, i radions program Tidsspegeln, i Helsingborg och Ljusne, inför Jönköpings läns skolstyrelseförbunds årsmöte i Gislaved, vid SNS-konferensen om vuxenutbildning på Stora hotellet i Norrköping, hos Stockholms socialdemokratiska studentklubb, vid Internationella unionens av livsmedels- och njutningsarbetareförbunds kongress, vid TCO-konferensen om det nya gymnasiet i Stockholm, vid socialdemokratiska partiets kongress, i valrörelsen 1964 och så förstås i riksdagen. Många anföranden publicerades aldrig, några refererades i pressen.
Tisdagen den 26 maj behandlades frågan om ”studiesocialt stöd till studerande ungdom” i riksdagen. Olof Palme berättade om hur man i utredningsarbetet ”frapperats av […] att den grupp av människor, som på utbildningsområdet var sämst tillgodosedd, var de vuxna människorna, de som förvärvsarbetade […]. Det framstod för oss ganska snart som det med akuta studiesociala problemet, som inte kunde lösas bara genom att staten ökade sina bidrag utan som också krävde att staten vidtog institutionella åtgärder för att skapa för vuxeneleverna lämpliga utbildningsanstalter och utbildningsformer.” Men själva ”kärnpunkten” som Olof Palme såg det, var ”frågan om att stimulera studierekryteringen till den högre utbildningen. [Han] fann att man inte kom vidare på den vägen, om man inte försökte skapa ett någorlunda enhetligt studiesocialt system, som täckte hela utbildningsgången efter grundskolan. […] När vi hade funnit att det väsentligaste argumentet, rekryteringsfrågan, huvudsakligen löstes genom att satsa på gymnasienivån, föll det starkaste sociala skälet till stor subventionering på akademikernivå bort.”
Pressdebatten var livlig och från flera håll framfördes kritik: Siewert Öholm, redaktör för de Blivande lärarnas riksförbunds tidning Scholasticus, anklagade Olof Palme för ”grovt svek”, ”ocker”, och ”utomordentlig bluff”. Olof Palme bemötte honom och redovisade frågan om ”Lärarkandidaternas studiestöd” i det kommande numret.

Torsdagen den 10 december 1964 beslutade riksdagen om ”reformering av de gymnasiala skolorna”. I den debatten konstaterade Olof Palme: ”Det har funnits en tendens i skoldebatt och skolplanering i alla länder att försöka dela upp eleverna på fack och i fållor med lämplig stämpel och etikett, ty det gör saker och ting mycket enklare. Det gäller bara att få var och en in i sitt bås, och sedan är problemen lösta, har man ansett. Detta är en illusion, eftersom det inte finns två individer som är exakt likadana. Utgångspunkten borde ju vara den motsatta. Idealet vore att det fanns en gymnasial skola för varje elev som söker sig dit. Var och en vet att detta är praktiskt fullständigt omöjligt, men det gäller att så långt möjligt nå variationer och anpassningar efter olika elevers särskilda förutsättningar och intressen. [Därmed] har man sagt det väsentliga för hela skolorganisationen, nämligen att man bör försöka undvika att skapa skarpa gränser mellan olika utbildningsvägar och tvära omkastningar i skolgången.” Men samtidigt som den gymnasiala utbildningen ska ha bredd och vara anpassad efter elevernas intressen måste den ”samtidigt vara klart målinriktad. […] Ungdomen skall inte ha en känsla av att utbildningen är en pil ut i det blå. Utbildningen skall leda någonstans, även om grunden är gemensam, avnämargrupperna breda och valmöjligheterna rikt differentierade. Jag tror att det är en viktig grundprincip.”

I Lunds socialdemokratiska studentklubbs tidning Radikal opinion sammanfattade Olof Palme sin syn på utbyggnaden av det svenska utbildningsväsendet, som han menade speglade ”ett samhälle i dynamisk utveckling, präglat av framstegstro och ett snabbt nedbrytande av gamla klassbarriärer”.

Ungdomsminister

1964 blev Olof Palme ”ungdomsminister”, som bland annat innebar arbete i Statens ungdomsråd. I olika sammanhang breddades nu ungdomsfrågorna till att gälla mer än utbildning: i Ny Tid utfrågades han om sin syn på den ökade fritiden, bostadsproduktionen, stödet till ungdomsorganisationerna och fredsarbete. Han fick avsluta intervjun med ett allmänt uttalande om vad han tyckte om ungdomen: ”Ingen tidigare ungdomsgeneration har haft så rika möjligheter och ett så gynnsamt utgångsläge. Men ingen tidigare ungdomsgeneration har heller visat så mycket kunnighet, ambition och framstegsvilja. Missförhållanden och övertramp ska självfallet motverkas. Men vi måste samtidigt ha respekt för ungdomens rätt att vara annorlunda, förståelse för dess vilja att söka sin egen väg och finna sin egen stil. Vår främsta uppgift blir att öppna möjligheter, vidga perspektiv och att stimulera ungdomen att förverkliga sig själv.”

Socialismen är en frihetsrörelse

”Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans och drömmar och visioner.” Så inledde Olof Palme sitt mest citerade tal från 1964 Politik är att vilja, hållet vid SSU:s kongressfest i Blå hallen i Stockholms stadshus den 12 maj 1964. Här tog han åter upp frågan om idéernas och visionernas viktiga roll i det politiska arbetet. Samtidigt varnade han för tron på en enhetsformel: ”Vi kan inte slå i skrifterna och finna absoluta svar”, det gällde både den kommunistiska ideologins och privatkapitalismens evangelium. Han sade: ”För oss har den fria debatten trätt i den spikade tesens ställe. Vårt öde är att ständigt ställa frågor och pröva på nytt, att betvivla auktoriteten och misstro auktoriteter. Vårt ansvar är att fördjupa vår kunskap, tänka självständigt och förankra våra idéer i en personlig övertygelse. Det ter sig kanske mindre grandiost. Men det är vår frihet och vår ära.”
Och han fastslog: ”Socialismen är en frihetsrörelse. Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar. Socialister har alltid vetat att den friheten når vi ej på det hänsynslösa egenintressets väg. Individualismen är icke liktydigt med förmågan att hävda sig mot andra. Människorna hör samman, söker gemenskap och behöver solidaritet. Tidigt stor lärdomen klar: ensamma förmår vi föga, går vi samman kan vi uträtta storverk. Visionen om ett samarbetets och solidaritetens samhälle blev ett idéernas framtidsmål men också en praktisk handlingslinje.”

Fotnoter

  1. Ur förordet, undertecknat av Tage Erlander och Arne Geijer i maj 1964. I arbetsgruppen ingick, förutom Ernst Michanek, Olof Palme, Kaj Björk, Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Hans Håkansson, Sven Moberg, Valfrid Paulsson, Lars Peterson, Anders Thunborg och Lars-Åke Åström.
  2. Fastighetsarbetaren 1964, nr 5. Krav på vårdbidrag diskuterades också i Resultat och reformer.

Gå bakåt till 1963 | Gå vidare till 1965