Biografiska notiser 1962

Av Stellan Andersson

Ideologins betydelse

Inför kommunvalet 1962 gav Tage Erlander i sin skrift Valfrihetens samhälle en översiktlig sammanfattning av ”det starka samhällets” framväxt och utveckling sedan han inför valet 1954 första gången skissat upp dess problematik i broschyren Människor i samverkan.
I artikeln ”Ungdomen och idéerna”, publicerad i Fönstret (1962, nr 8/9), fortsatte Olof Palme sin analys av värderingarnas roll för det poliska arbetet. Han skrev: ”[Ungdomen] kan förstå det förflutnas problem, uppröras över orättvisorna, känna samhörighet med kampårens lidelse. Det är givetvis nödvändigt att får kännedom om rörelsens rötter i gångna tiders sociala och ekonomiska förhållanden. Men de kan aldrig själva uppleva det förflutna, de blir inte socialister för att bekämpa missförhållanden som redan avskaffats. Deras socialistiska samhällskritik måste gälla dagens samhälle och vår tids problem. Socialismens värderingar blir därvid ett sökarljus för att blottlägga samhällets brister, staka ut vägarna för framtiden och bevara strävan mot långsiktiga, utopiska mål som en levande och pådrivande kraft.”
Och han pekade på idédebattens och de ideologiska studiernas betydelse: ”Ideologiska studier blir […] till väsentlig del en skolning i ett relativistiskt betraktelsesätt, i en sakligt prövande attityd, i självständigt tänkande och i respekt för den faktiska kunskapen”. Han menade att ”det levande intresse för en diskussion av socialismens målsättning och grundläggande värderingar” man fann hos dagens ungdomar förstärktes om man förmådde ”ge dessa värderingar en konkret anknytning till verkligheten”. Han exemplifierade: ”De senaste åren har det funnits ett klart markerat samband mellan socialismens rättfärdighetskrav och socialdemokratins politik. Det gäller pensionsfrågan, striden om socialpolitiken, diskussionen om samhällets insatser på olika områden som uttryck för människors samverkan och solidaritet.”
Han ansåg att ”denna idépolitiska målsättning av politiken måste haft en väsentlig betydelse både för den ökade aktiviteten inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet och för socialdemokratins väldiga framgångar bland ungdomsväljarna.”
I valet 1962 fick socialdemokraterna för första gången sedan början av 1940-talet över 50 procent av rösterna.

Svensk biståndspolitik

Den 15 mars 1962 lade statsminister Tage Erlander själv fram Proposition nr 1962:100 där riktlinjerna för den framtida svenska biståndspolitik utvecklades och där en rad biståndsprojekt presenterades. I propositionen förordades en höjning av biståndet för budgetåret 1962/63 från 52 miljoner kr. till 130 miljoner kr. och ett förslag om att 200 miljoner kr. för exportkreditgarantier skulle reserveras till u-länderna. Det betydde att u-landsbiståndet nu skulle nå 0,2 procent av nationalinkomsten. I propositionen fastställdes det så kallade enprocentmålet, som riksdagen 1961 uttalat av Sverige skulle verka för att uppnå. I det pressmeddelande där proposition 1962:100 presenterades den 16 mars konstaterades ”att den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”. Det konstaterades också: ”Speciellt i rådande världsläge med de faror det rymmer för hela mänskligheten är det ett fundamentalt intresse att helhjärtat satsa på det positiva inslag i den internationella bilden som den växande viljan att hjälpa de underutvecklade länder utgör. Den svenska neutralitetspolitiken ökar vårt ansvar och våra möjligheter att bistå. Det svenska utvecklingsbiståndet står också i samklang med våra allmänna utrikespolitiska strävanden att bidra till utjämning och större förståelse mellan folken.”
I riksdagen behandlades frågan om ökning av utvecklingsbiståndet fredagen den 25 maj. I sin dagbok skrev Ulla Lindström, ansvarigt statsråd: ”Inga större motsättningar förekom. Statsministern höll det stora principtalet om hunger, nöd och solidaritet i Andra kammaren (författat av Palme som länge tvekade om han skulle hålla det själv i Första kammaren), och jag skötte huvudsakligen polemiken kring reservationen. En rationell arbetsfördelning […]”(1) Olof Palme började sitt eget inlägg med konstaterandet: ”Jag har förberett ett längre principiellt anförande […]. Det skall besparas kammaren, och jag tror inte att kammaren därmed gör någon större förlust – om ens någon.”

Skolan – en spjutspets mot framtiden

Onsdagen före, den 23 maj 1962, hade riksdagen efter två dagars debatt fattat beslut om att införa den så kallade grundskolan. Den sexåriga folkskolan ersattes nu slutgiltigt med en obligatorisk 9-årig skola med låg-, mellan- och högstadium. Bokstavsbetygen ersattes med en femgradig sifferskala. Olof Palme menade, ”att skolreformens framväxande till definitivt beslut i Sveriges riksdag är ett exempel på svenskt samhällsarbete när det är som bäst”. Och han redogjorde varför: ”Det har tagit lång tid, men så har man också gått till verket med en grundlighet och en allsidighet som torde sakna motstycke. Den vetenskapliga expertisen har i en rad undersökningar skapat en grund för övervägandena. De pedagogiska experterna, skoladministratörerna och de ansvariga kommunalmännen på skolväsendets område har gett sitt bidrag till arbetet. Folkrörelserna, näringslivet, arbetsmarknadens parter och framför allt de politiska partierna har alla varit livligt engagerade i de olika skeden under vilka skolreformen vuxit fram. En under tio år bedriven försöksverksamhet har gett värdefulla erfarenheter för utformningen av den nya skolan. Meningarna har självfallet brutit sig. Många tusen blommor har sannerligen blomstrat på skolutredningens arbetsbord. Men just denna brytning av synpunkter, erfarenheter och idéer mot varandra har gjort det möjligt att smälta samman skolreformen till en enhet som vunnit stöd från en överväldigande majoritet av de sakkunniga och av den allmänna opinionen.”
I sitt anförande uppehöll sig sedan Olof Palme vid en rad problem och möjligheter han såg i ett längre framtidsperspektiv: frågan om differentieringen, speciellt den kritik som framförts mot de så kallade yrkesförberedande linjerna; linjevalet: ”det fria valet av utbildningsväg”, som Olof Palme menade var en ”utomordentligt tilltalande princip” och han sa: ”Det bör inte vara samhället eller skolan, som avgör elevernas val i skolan, utan det bör vara föräldrarna och barnen.” Vuxenutbildningen måste ”bli ett väsentligt inslag i valfrihetens samhälle”, påpekade han också, eftersom ”friheten att välja utbildning [inte bör] vara begränsad till en kort period under ungdomsåren, inte vara någonting man står inför en gång i livet och aldrig mer. Denna frihet bör vara en återkommande möjlighet för alla dem, som något senare i livet kommit underfund med sig själva och med de möjligheter samhället och arbetsmarknaden bjuder.”
Vidare diskuterade han frågan om fackskolorna, liksom frågan om behovet av utbildad arbetskraft. Och han menade, att det för en nation som Sverige måste ”löna sig att satsa djärvt och optimistiskt, i medvetande om att utbildningen utgör något av en spjutspets mot framtiden, mot den framtid med bättre levnadsvillkor som vi alla förväntar oss”. Och han avslutade: ”Just på triumfens dag kan det måhända ha ett värde med en stillsam påminnelse om utvecklingens obönhörliga lag: vidare framåt.”

Fotnoter

  1. Ulla Lindström: Och regeringen satt kvar. Stockholm 1970, s. 110 f.

Gå tillbaka till 1961 | Gå vidare till 1963