Biografiska notiser 1967
Av Stellan Andersson
Den ideologiska bakgrunden
Kommunalvalet hösten 1966 hade slutat katastrofalt för socialdemokratin. Jämfört med motsvarande val 1962 hade man förlorat 8 % av rösterna och fick nu endast 42,4 %. I tre artiklar i Aftonbladet i juli 1967 analyserade Olof Palme den inrikespolitiska utvecklingen efter valet: Hur socialdemokratin först haft en ”period av argsint revanschlystnad”, sedan en period av ”beklämning och modlöshet inför framtiden”. Därefter kom ”självprövningens tid”.
Vad som förvånade Olof Palme var att de borgerliga partierna under denna tid då det socialdemokratiska partiet var ”ytterligt sårbart” inte tog några politiska initiativ, inte begärde nyval till andra kammaren, inte vågade ta det politiska ansvaret. I riksdagen var oppositionen ”– med undantag av högern i vissa fall – till ytterlighet fridfull”. Det gällde ”att inte företa sig något som skulle kunna riskera maktövertagandet 1968”. Den viktigaste förklaringen till detta var den ideologiska bakgrunden: ”1950-talets strider gällde för oss i grunden inte den abstrakta frågan om graden av statens ekonomiska inflytande. Det gällde frågan: Kan trygghet och valfrihet i sysselsättningen, trygghet på ålderdomen och vid försörjarens frånfälle, människornas krav på utbildning, bostäder, sjukvård och mycket annat bäst lösas om samhället får vidgade handlingsmöjligheter? De borgerliga valde – i konsekvens med sin grundåskådning – att strida genom att skrämma för staten. Socialdemokratin anknöt sina önskningar till människornas sociala verklighet och härledde därur kravet på samhällets engagemang. Detta torde vara den väsentliga förklaringen till att vi vann striden, praktiskt och ideologiskt. Minnet av dessa förlorade fältslag måste bränna som eld hos de borgerliga. Aldrig mer skall socialdemokratin ensam få slåss för en stor och viktig reform. Aldrig mer skall man lockas ut i en stor principstrid med riks att förlora. Så kom filttofflorna på. Så blev det en huvuduppgift att ängsligt bevaka och genom omfamning söka blockera socialdemokratin. Därmed fördömde man sig också till passivitet i stort.”
Det politiska initiativet
Därmed hade också socialdemokratin kunnat återta det politiska initiativet. Under 1967 blev de stora omställningarna inom näringslivet, med ”produktionsförändringar, sammanslagningar och företagsnedläggelser” den viktigaste frågan. ”Socialdemokratins svar [blev] en aktiv näringspolitik, en aktiv lokaliseringspolitik, vuxenutbildning, långsiktig kapitalförsörjning för den industriella utvecklingen [Investeringsbanken], teknisk forskning o.s.v.” Och Olof Palme konstaterade: ”Återigen är det den sociala verkligheten – i Dals-Långed, Kramfors, Örnsköldsvik och på många andra platser – som är drivkraften för det politiska handlandet.”
Miljöfrågorna i fokus
Den tekniska utvecklingen och den snabba samhällsomvandlingen tvingade också fram att miljöfrågorna ställdes i fokus. I riksdagen debatterade man ljudbangarna från de moderna passagerarflygplanen och bullerstörningar från trafiken, luftföroreningar från bilavgaserna och oljeeldning, liksom framkomligheten i storstadstrafiken. I ett anförande kallat ”Planering för ett sundare samhälle” inför HSB:s bostadsriksdag i Helsingborg formulerade och utvecklade Olof Palme ”nio teser om vår miljö”, där han bl.a. pekade på den snabba urbaniseringens konsekvenser, fritidsaktiviteternas behov av rekreationsområden, hotet mot miljön genom luft- och vattenföroreningar. Och han konstaterade: ”Miljöförstöringen kommer ofta smygande utan att man egentligen märker det. Varje litet steg i upptrappningen ter sig inte så allvarligt. Det är sluteffekten som blir förödande. Ytterligare ett avlopp i sötvattenssjön, bara ytterligare en liten sommarstuga på stranden, ytterligare en våning i höghusen – det kan inte spela så stor roll. Men serien av små eftergifter skapar det stora eländet. Och när Mälaren hotas av total förintelse, exploateringsgraden i bostadsområden blivit orimligt hög, strandområdet blivit näst intill stängt för allmänheten – då tar vi oss plötsligt för pannan. Men då är det så dags.”
Planerad markanvändning
Ett instrument i arbetet för en bättre miljö var planeringen av markanvändningen. I ett viktigt principanförande ”Att använda mark” vid Föreningen för samhällsplanerings årsmöte den 23 maj 1966 hade Olof Palme dragit upp riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Ett år senare var det dags att i riksdagen fatta de första konkreta besluten om delningen av Byggnadsstyrelsen som ”ett första steg” och om det fortsatta arbetet: ”Det är självklart att utredningsarbetet skall omfatta både vad man vill, hur lagarna skall utformas för detta viljande och hur viljandets praktiska genomförande skall organiseras.”
Dagen H - övergång till högertrafik
Våren och sommaren 1967 dominerades annars för Olof Palmes del av trafikpolitiska frågor. Det som krävde störst uppmärksamhet var givetvis övergången till högertrafik den 3 september 1967, Dagen H, som Olof Palme ansvarade för. Det föranledde en mängd inhemska och utländska reportage och intervjuer, liksom en rad frågor i riksdagen om informationsarbetet inför omläggningen m.m. Mest utförlig diskussion om trafikpolitiken i stort hade han i en interpellationsdebatt med Gunnar Hedlund och om flygtrafiken i samband med diskussionerna om luftfartsverkets verksamhet och organisation. Trafiksäkerhetspolitiska frågor stod också högt på dagordningen. I riksdagen fattades beslut om inrättandet av statens trafiksäkerhetsverk. Efter Dagen H lämnade Olof Palme trafikpolitiken och återvände till utbildningsfrågorna, nu som ecklesiastikminister.
Den förstummade dialogen
Olof Palmes syn på läget i världen blev allt mörkare under 1967. ”En försämring som inte bara kan mätas i kapprustning, konflikter och fördjupat elände, men måhända framför allt grusade förhoppningar om dialogen som en väg till fred”, skrev han i en tillbakablick på sina internationella erfarenheter och ställningstaganden, alltifrån Singapores fattigkvarter 1953 till talet i Gävle 1965, kallad ”Den förstummade dialogen”, publicerad i Aftonbladet den 17 september 1967.
I april hade militärerna tagit makten i Grekland och tusentals människor kastades i fängelse, de politiska partierna förbjöds. Israel hade i början av juni militärt besegrat sina grannar, ”men av samtal och fred blir intet”. I Rhodesia och i Sydvästafrika hade inte situationen förbättrats, snarare tvärtom. I Förenta staternas storstadsghetton rasade upploppen. Och Förenta Nationerna riskerade, utan dialog, att bli ”ett forum endast för ordets aggression”. I Vietnam fortsatte kriget.
Han sammanfattade sin artikel: ”Med något av förhävelse kan vi hävda att dialogen är demokratins och den fredliga samlevnadens arbetsmetod. Men vad nyttar detta, om vi glömmer att dialogen kräver solidaritet och förändring. Och finns det ännu en möjlighet att ur spillrorna av misstag och försummelser och de rikas dårskap finna den konstruktiva fredens väg? Det är ett uttryck för det förtvivlade läget i världen att denna fråga behöver ställas. Ty blir dialogen förstummad, då återstår bara våldet och förbannelsen och vanvettet.”
Vår tids fängelse
I sina anföranden inför Amnesty Internationals soaréer i Uppsala och Norrköping i mars 1967 pekade Olof Palme på att aldrig tidigare hade ”så många människor suttit fängslade för sina åsikters skull som nu”. Och det var både i diktaturer och i demokratier så skedde: ”Både inom de gamla stormaktsblocken och i den tredje världen är våldet ett yttersta argument mot enskilda människors uppfattning och politiska partiers idéer. Det gäller en miljon människoöden, vart och ett med sin historia och sin särprägel. Dessa människor har format en protest, ett krav på förändring. För detta har de dömts, oftast efter en summarisk rättegång. En del av dem utsätts för tortyr och misshandel; nästan alla drabbas av isolering. Så går månaderna, åren flyter förbi. Det enskilda ödet sjunker in i glömska och anonymitet. Röster som kanske en gång tände entusiasm har svårt att nå utanför murarna. Ur den fångnes perspektiv ter sig omvärlden måhända omänsklig och likgiltig. Han känner ängslan och oro för de anhöriga. Så blir fångenskapen ännu bittrare.” Amnestys styrka var att man så ”klart och målmedvetet riktade in sin verksamhet för enskilda människor”.
Men samtidigt fick man inte glömma: ”Ofrihet behöver inte bara ta sig uttryck i fängelsemurar och galler. Vår tids stora fängelse är fattigdomen och svälten. Hungerns plågor och eländets gissel skapar just nu mer av mänskligt lidande än brutalitetens fängelsevakter någonsin kan åstadkomma.” Till sist citerade han vad William Fulbright, ordförande vid senatsförhören om Vietnam, sagt vid sitt besök i Stockholm i december 1966: ”Vad världen kanske främst behöver är den sällsynta förmågan att kunna se världen så som andra upplever den, en inlevelse i andra människors problem. Och det är den inlevelsen som stakar vägen från medlidande till engagemang, från sympati till aktiv handling.”
Nationalism och internationalism
I sitt tal på Israels 19:e självständighetsdag vid Stockholms Judiska Center den 15 maj 1967 hade Olof Palme mer generellt pekat på förhållandet mellan nationalism och internationalism. Här gav han uttryck åt en mer hoppfull tes: ”För vår tid är internationalism en avgörande utgångspunkt. Vad framtiden i dag kräver av nuet är främst att över gränserna vidga den idé om solidaritet och samverkan, som så starkt funnit gensvar hos enskilda nationer. Vår främsta nationella strävan bör vara att i praktisk gärning söka förverkliga idén om frihet och trygghet mellan folken. Men internationalism betyder utjämning och inte likriktning. Den förutsätter för att kunna vinna styrka en respekt för människors särprägel och folks identitet. För att kunna leva måste den kunna låta leva. Nu flyttar människor i växande antal över gränserna. Vi har i Sverige stora grupper av invandrare, som på många sätt kan berika vårt samhälle. De vill finna en förankring i det svenska samhället, samtidigt som de vill värna sin särprägel och sin kultur. De vill bryta isoleringen men ändå behålla sin identitet. Vår förmåga att kunna förena en öppen attityd till invandrarnas inväxande i det svenska samhället med en respekt för minoriteternas villkor och rätt, blir ett mått på hållfastheten i vår internationalism.”
Han avslutade: ”[…] min bibelkunskap är inte stor. Låt mig ända sluta med ett citat från profeten Jesaja. ’Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.’ Schalom!”