olofpalme.org

Av Stellan Andersson

1968

Våren 1968 var ungdomsupprorens tid. I sitt första maj-tal i Stockholm sade Olof Palme: ”Överallt i världen går ungdomen till angrepp mot samhällen med orimliga klassklyftor, eller med en auktoritär stalinistisk byråkrati, eller med en hänsynslös kommersialism. Man protesterar mot demokratiska institutioner inte därför att de är demokratiska utan därför att de iakttar sådan passivitet inför vår tids avgörande sociala problem – kapprustningen, miljöförstöringen, världssvälten. Vi kan ta avstånd från protestens former, men dess innehåll är riktat mot vår tids stora kris. Aldrig mer kan vi i egenrättfärdighet eller självgodhet skjuta problemen ifrån oss. Icke heller kan vi underlåta att ta ställning.”
Drygt två månader tidigare, i ett tal på Sergels torg den 21 februari 1968, hade Olof Palme gjort ett kraftfullt ställningstagande mot Förenta staternas krigföring i Vietnam. I demonstrationståget på väg till mötet gick han tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva. President Lyndon Johnson hade blivit så upprörd att han kallat hem sin ambassadör i Sverige. Folkpartiet och Högerpartiet blev då i sin tur så skärrade att Yngve Holmberg krävde Olof Palmes avgång ur regeringen.
I riksdagens utrikespolitiska debatt en månad senare, den 21 mars 1968, då Olof Palmes deltagande i Sergels-torgdemonstrationen stod i centrum, sa Olof Palme: ”Bönderna i Vietnam känner sig säkert inte inblandade i någon världsomfattande konspiration, en vittsyftande aggression med syfte att lägga under sig länder och kontinenter.
Deras fiender, såsom de upplever det, finns varken i Wall Street, Kreml eller Peking. Deras fiender är fattigdomen och svälten, det är ockraren, storgodsägaren och fogden som förtrycker dem och plundrar dem, De vill ha jord att bruka och ris att äta, och de har lärt sig av en tvåtusenårig historia att främmande inkräktare betyder ofärd. Vinns de för demokratin genom bomber eller napalm? Vinns de för demokratin genom att tvångsvis förflyttas till s.k. strategiska byar omgärdade av taggtråd? Vinns de för demokratin när den demokratiska regim de erbjuds präglas av djup korruption, förtryck och likgiltighet inför sociala orättvisor? Nej, hotet mot demokratin är mycket allvarligare än bara försvaret mot en yttre fiende. Det är ett slags inre röta. Hotet är framför allt de demokratiska ländernas oförmåga att på ett oförnuftigt och konstruktivt sätt ge sig i kast med mänsklighetens grundläggande sociala problem. Än så länge är det demokratierna som är rika och mäktiga. Men hur förvaltar de denna möjlighet?”

Socialism med mänskligt ansikte

Under våren och sommaren 1968 pågick i Tjeckoslovakien en försiktig demokratiseringsprocess under Alexander Dubceks ledning. Natten till den 21 augusti slogs den s.k. Pragvåren ner av Sovjetunionens trupper. I ett tal i Malmö kvällen efter fördömde Olof Palme aktionen och sa: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”
Efter att ha givit den historiska bakgrunden med de centrala årtalen 1938 och 1948 fortsatte han: ”Demokratins främsta kännemärke är ju folkets stöd, förankring hos människorna och det kan inte råda något tvivel om att den utveckling som vi bevittnat i Tjeckoslovakien under det senaste året burits fram av det tjeckiska folkets egna krav. Ingen vågar bestrida att den regim som installerades 1948 har blivit intensivt avskydd av folket. Den gamla regimens ledare störtades i vintras och sörjes av ingen. Om de nu återinsätts är det inte befriare utan folkets förtryckare, besudlade av 20-årig terror, som återvänder. Än en gång har det inträffat att i ett kommunistiskt land en frihetsrörelse stoppats med våld. Det angriparen fruktar är kanske inte endast det tjeckiska folkets självbestämmanderätt. Det är också det polska, det östtyska, det bulgariska och måhända framför allt det ryska folkets längtan efter frihet och självbestämmande. Ty demokratins idé – när den en gång slagit rot – kommer alltid att leva i människornas sinnen, kommer ständigt på nytt att återvända som ett uttryck för människors värde och värdighet.” (1)

Valet till andra kammaren

I Sverige dominerades politiken 1968 av höstens val till andra kammaren. 1966 års valutgång talade för att de borgerliga partierna nu skulle kunna ta över regeringsmakten. Vänsterpartiet kommunisterna vädrade på sin kongress 1967 morgonluft och föreslog teknisk valsamverkan med socialdemokraterna. För Olof Palmes del hade valrörelsen börjat redan i september 1967 med valdueller med Högerpartiets Paul Brundin i Västerås och med Folkpartiets Per Ahlmark i Malmö under temat ”arbete – trygghet – utveckling”.
I december 1967 blev det klart att Olof Palme skulle lämna sin småländska bänk i första kammaren och i ställer representera sin hemstad Stockholm i andra kammaren. På allvar började valrörelsen i februari 1968 med en Riv-i-gång-turné, tillsammans med Kurt Nordgren, Stig Gustafsson, Charlie Norman och Olof Buckhard, som gick till Halmstad, Göteborg, Borås, Trollhättan, Uddevalla, Vara, Skövde, Karlstad, Örebro och Västerås. Den 25 juli talade Olof Palme för första gången i Almedalen, Visby, och liknade då de borgerliga partierna vid ”de löjliga familjerna, med Yngve Holmberg som Svarte Petter”. Och så rullade det på ända fram till valdagen i september, då det otroliga inträffade: socialdemokraterna fick ännu en gång över 50 % av rösterna. Valdeltagandet var så högt som 89,3 %. Centerpartiet blev för första gången största borgerliga parti. Vänsterpartiet fick 3 % av rösterna.

Utbildningsministern

I sitt dagliga arbete som utbildningsminister tillsatte Olof Palme en rad nya utredningar: en ny kyrka-stat-utredning med Alva Myrdal som ordförande, en om filmbranschens ekonomiska struktur, en om formerna för litteraturstöd, en om allmän förskola, en om planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet, en om studiefinansieringen av vuxenutbildningen, o.s.v. På Skolveckan talade han om skolans inre arbete, och på universitetsorterna fick han föra debatten om UKAS, förslaget till ny universitetsreform. På den socialdemokratiska partikongressen i juni var han partistyrelsens föredragande i frågorna om utbildning, kultur, radio och TV. Den 25 oktober presenterade han i ett anförande i Uppsala regeringens förslag till fasta studiegångar vid de filosofiska fakulteterna.

Utbildningspolitikens långsiktiga mål

Den 4 december debatterade riksdagen propositionen om reviderad läroplan för grundskolan. I ett längre anförande om utbildningsreformerna några dagar senare i riksdagen gick Olof Palme bl.a. in på de mer långsiktiga målen för utbildningspolitiken och han urskiljde fyra sådana: ”För det första har utbildningen stor betydelse för de ekonomiska, sociala och kulturella framstegen. Det är klarlagt att yrkesskicklighet och teknologiskt kunnande ger en betydande ekonomisk avkastning. Utbildningen är vanligen, både för samhället och för den enskilde individen, en lönsam investering. […] För det andra är utbildningen betydelsefull för den enskilda människans möjligheter att förverkliga sig själv. […] Man brukar säga att utbildningspolitikens mål är att ge varje människa chansen att till det yttersta av sin förmåga utveckla sin personlighet och sina inneboende möjligheter. Utgångspunkten är att vi alla har möjlighet att ständigt växa och förändra oss. […] För det tredje: Utbildning är en förutsättning för en vital demokrati. Utan en tillräcklig bildningsnivå, oavsett på vilka vägar den har uppnåtts, förblir demokratin en formalitet, som i grunden inte förändrat det gamla samhällets auktoritära funktionssätt. Okunnigheten är den säkraste garantin för fåtalets kontroll över samhället. […] För det fjärde: Utbildningspolitikens mål är att skapa ökad jämlikhet i samhället. Det gamla klassamhället reste höga murar framför skolans port. Utbildningen var en metod att värna indelningen av människor i fack och fållor med börden, penningen och den sociala ställningen som måttstock. Men utbildningen kan också användas i rakt motsatt syfte. Den kan användas för att bryta ner klasskillnader i stället för att permanenta dem, den kan utnyttjas för att skapa likvärdighet i stället för självhävdelse. […] Det är klart politiska mål. De anger att utbildningen utgör ett av de viktigaste medlen för att förändra samhället.”

Fotnoter

1. Före Sovjetunionens invasion hade Olof Palme t.ex. i sitt tal i Visby den 25 juli 1968 tagit upp frågan om Tjeckoslovakien och de små staternas självbestämmanderätt. Se referat i Gotlands Tidningar m.fl. den 26 juli 1968.

Gå bakåt till 1967 | Gå vidare till 1969