Biografiska notiser 1961
Av Stellan Andersson
Biståndsfrågorna och det internationella läget
I februari 1961 hade regeringen tillsatt beredningen för internationella biståndsfrågor (u-beredningen) ”för att stå till regeringens förfogande för rådplägning i frågor av principiell karaktär rörande den svenska biståndsverksamhetens utformning och avvägning. […] samtidigt med beredningen tillsattes en särskild arbetsgrupp, bestående av tjänstemän från utrikes-, social-, finans-, handels- och ecklesiastikdepartementen samt en rad experter. Dess främsta uppgift var att utarbeta promemorior rörande olika avsnitt och aspekter av det internationella biståndet, vilka kunde ligga till grund för diskussionerna inom u-beredningen. Gruppen sammanträdde 35 gånger och överlämnade efterhand ett 20-tal promemorior till beredningen.” Olof Palme var ordförande i denna tjänstemannagrupp.(1)
I ett manuskript daterat den 11 april 1961 gör Olof Palme en genomgång av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken : ”Den grundläggande principen för svensk utrikespolitik är att Sverige i fred skall stå utanför stormakternas allianser och i krig upprätthålla en strikt neutralitet. Till stöd för denna utrikespolitik, ett efter förhållandena starkt försvar.” Han ger också sin bedömning av situationen i världen: ”Det internationella läget präglas av de starka motsättningarna och misstron mellan de ledande stormakterna. Maktbalans råder i stort mellan de båda blocken. Den terrorbalans som är ett av uttrycken för maktförhållandena har ansetts utgöra en viss fredsgaranti. Oppenheimer har liknat dem vid två skorpioner, instängda i en flaska, båda med möjlighet att döda den andre men endast till priset av sitt eget liv. Det är uppenbart att ingen av de ledande stormakterna f.n. önskar ett storkrig. Det framgår tydligen av den oerhörda försiktighet med vilken de manövrerar. Naturligtvis bottnar detta i insikten om vad ett storkrig skulle innebära. De krigsrisker som finns hänför sig dels till möjligheten att ett krig kan bryta ut till följd av ett missgrepp eller en felbedömning, dels till möjligheten om att en lokal konflikt kan råka ur kontroll och leda fram till storkrig.” Han sammanfattade: ”Slutsatsen skulle bli att ett storkrig under den tid som nu kan överblickas förefaller osannolikt. Lokala krig i olika delar av världen kan tänkas förekomma, varvid stormakterna dock kommer att agera med stor försiktighet. Lokala krig i Europa får betraktas som mycket osannolika.”(2)
Byråchef i statsrådsberedningen
Olof Palmes utfrågning av Bertil Ohlin i TV inför andrakammarvalet 1960 hade retat många. Känslorna upprördes än mer när ryktet spreds att Olof Palme skulle utnämnas till byråchef i statsrådsberedningen och därmed få dubbel lön. Insändare och kommentarer i pressen var många. Det var den första verkligt stora hätska personkampanjen mot Olof Palme. Byråchefutnämningen föranledde intervjuer. I Aftonbladet frågade Anne-Marie Ehrenkrona Olof Palme den 22 januari 1961: ”Är ni ute efter pengar och makt?” Men hon tvingades i mötet med Palme konstatera: ”Den omtalade djävulska blicken ser jag faktiskt ingenting av. De blågröna är förvånansvärt snälla. Det kommer heller inget cyanväte ur munnen – det sägs annars att hans tal är som spunnet socker bestänkt med blåsyra… Liknelsen ’den fallna ängeln’ stämmer inte heller. Tyvärr måste jag säga, för det vore ju annars roligare att intervjua en kerub på avvägar än en stilla och till synes beskedlig handsekreterare med tycke av gymnasist.”
För Stockholms-Tidningens riksdagsreporter Åke Malmström berättade Olof Palme i ett reportage ”Hur jobbar Erlanders kansli” den 16 mars 1961 vad statsministerns handsekreterare egentligen hade att göra: ”Vi pysslar med en del av statsministerns stora post, besvarar direkt förfrågningar från in- och utland och vidarebefordrar dem som för fackdepartementens arbete till rätt adressat. Vi får också hjälpa till med att informera journalister och utlänningar som är här på studiebesök. Så sköter vi de många pressklippen, systematiserar dem, sätter in dem i pärmar. Alla nya utredningar skall läsas liksom propositionerna innan de får trycklov och valda delar föredras för statsministern. Så gäller det att samla material till interpellationssvar, politiska tal och andra anföranden.”
Europafrågorna och svensk neutralitet
1961 års stora tal man hade att förbereda på statsrådsberedningen var det som sedan kommit att kallas ”Metalltalet”. Den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC, hade bildats i mars 1957. De sju länder som av olika anledningar inte var medlemmar bildade ett eget frihandelsområde kallat EFTA. Dit hörde Sverige. 1961 beslöt Storbritannien och Danmark att ansöka om medlemskap i EEC och från många håll, inte minst näringslivets, förväntades att Sverige skulle göra detsamma. Genom sitt tal på Svenska metallindustriarbetareförbundets kongress på Folkets hus i Stockholm den 22 augusti 1961 klargjorde Erlander i bestämda ordalag att medlemskap i EEC inte var förenligt med den svenska neutralitetspolitiken. Sverker Åström, då chef för UD:s politiska avdelning, svarade för det underlag som Olof Palme använde till Erlanders tal. Palme stod för de politiska formuleringarna att medlemskap var oförenligt med svensk neutralitet. Debatten om den svenska neutralitetens innebörd blev ånyo mycket häftig. Tage Erlander skrev senare i sina memoarer: ”Många har ju talat om att det var Palme som hade skrivit detta tal. Andra har med lika stor bestämdhet hävdat att det var Sverker Åström som skrivit talet, och i en riksdagsdebatt fick man av talman Torsten Bengtsson intrycket att det var Hedlund som var ansvarig för talet. Den ende som aldrig har nämnts som författare till talet var jag, men ingen bestred att jag hållit det.”(3)
Är ideologierna döda?
”Finns ideologier i svensk politik” hette ett radioprogram som sändes kvällen den 8 september 1961. Herbert Tingsten och Olof Palme samtalade med varandra om en av Tingstens ”käpphästar”, att ideologiernas roll i hög grad hade minskat ”i svensk politisk strid”. Tingsten hävdade att de ”stort anlagda ideologier, som man brukar beteckna som socialism, liberalism, konservatism, syndikalism o.s.v. [spelade] en mycket ringa och ständigt minskad roll inte bara i Sverige utan över huvud taget i de framgångsrika demokratierna”.
Olof Palme höll med Tingsten ”en ganska bra bit på vägen”, men genom att diskutera några exempel ur verkligheten: rätten till arbete, omsättningsskatten, pensionsfrågan, kunde han konstatera ”att teorin om sammansmältningen utav de politiska ideologierna [förutsatte] ett ganska statiskt samhälle”. Palme menade att det som var fascinerande med politiken var att partierna ständigt ställdes inför nya situationer. Och fortsatte han ”det är vid aktioner i nya och oväntade situationer, som [partiernas] värderingar klarast kommer fram”.
Tingsten ansåg att också begreppet värderingar var för starkt för att visa på skillnaderna mellan partierna, mycket menade han kunde förklaras av att ”de olika partierna just för att kunna sköta den politiska kampen [sökte] efter stridslinjer. […Man måste] ha strid, man måste ha bråk, annars [bleve] det ju inget partiväsen”.
Olof Palme höll med om att taktiken spelade en mycket stor roll, men först då man bestämt sig för vad man vill. Idéerna, menade han, ”måste ta överhanden över kortsiktiga taktiska överväganden” annars skulle man förlora självförtroendet. Till sist konstaterade han: ”Det är klart att partier måste ta hänsyn till opinionen, det är alldeles självklart, och det är också självklart att frågorna har blivit väldigt invecklade och att detta innebär ett väldigt problem för demokratin. Man riskerar att råka ut för någonting som någon en gång uttryckt att debatten kommer att röra sig över huvudet på väljarkåren och under fötterna på experterna. Men just därför är det desto viktigare enligt mitt förmenande att ställa de konkreta förslagen i relation till värderingar om vad man anser vara rätt och riktigt. För att det just genom att ställa dem i relation till dessa värderingar som debatten kan bli begriplig, känslomässigt engagerande och intressant för människor i allmänhet.”
Debatten publicerades i SSU:s tidning Frihet (1961, nr 10).
Fotnoter
- De flesta publicerades i SOU 1962:12 Aspekter på utvecklingsbiståndet. I artikeln ”Myrdals hemliga u-hjälp” i Stockholms-Tidningen den 7 oktober 1962 bemötte Olof Palme kritiken från Gunnar Myrdal av ’de inre cirklarnas’ och ’etablissemangets’ ”förmenta hemlighetsmakeri i utrikespolitiska frågor och redovisade i detalj hur arbetet i beredningen gått till och konstaterade att ”utvecklingshjälpens behandling” inte föreföll ”vara något särskilt välfunnet exempel på ’hemlighetsmakeri’”. Det inledande citatet är ur denna artikel.
- Olof Palmes arkiv, SB 102.
- Tage Erlander: 1960-talet. Samtal med Arvid Lagercrantz, 1982, s. 123.