Biografiska notiser 1963
Av Stellan Andersson
Till regeringen
När överste Stig Wennerström vid midsommartiden 1963 greps för spioneri för Sovjetunionens räkning avslöjades brister i statsrådsberedningen. Inte ens statsminister Tage Erlander hade fått uppgifter om säkerhetspolisens sedan många år starka misstankar mot Wennerström. Som ett led i arbetet på att förbättra och förstärka arbetet i statsministerns kansli blev Olof Palme den 18 november 1963 utnämnd till konsultativt statsråd med samordningsuppgifter. Ett år senare utnämndes också Valfrid Paulsson till Erlanders statssekreterare.
Utredningar och betänkanden
I samband med att Olof Palme utnämndes till statsråd kunde han berätta att han hittills varit med om att underteckna tolv betänkanden från olika utredningar och just stod i begrepp att underteckna ytterligare ett: slutbetänkandet från den studiesociala utredning som han varit ordförande i sedan 1959. Tre betänkanden hade handlat om biståndsverksamhet, ett om vuxenutbildning, fem var från gymnasieutredningen, ett handlade om studiehjälp och två tidigare kom också från den studiesociala utredningen, tillsammans 4000 sidor.(1)
Den utredning som tagit längst tid var den studiesociala utredningen. När Kaj Axelsson i en intervju frågade varför, svarade Olof Palme: ”Huvudorsaken är följande: Jag gick till utredningsarbetet med vissa klart fixerade förutsättningar. Efter två års arbete med att samla fakta stod det klart att dessa förutsättningar inte stämde med verkligheten.” – ”Det låter intressant. Vad gör man då?”, frågade Axelsson. – ”Det finns två saker att göra. Antingen se bort från verkligheten och fortsätta i de gamla spåren. Eller tänka om och pröva nya vägar. Vi föredrog att se verklighen som den var och är och därför blev det nödvändigt att börja om från början.” Kaj Axelsson kommenterade: ”Det blir med all sannolikhet inget alldeles enhälligt förslag och många entusiaster kommer att vässa både knivar och pennor. Med andra ord: de förslag Olof Palme här lägger fram skulle förmodligen ha fördömts av den förbundsstudieledare i SSU som för några år sedan hade ett alldeles färdigt studiesocialt program i talarstolarna landet runt.”(2)
Olof Palmes debut som statsråd i riksdagen ägde rum två dagar efter utnämningen. Han kunde då lämna upplysningen att studiesociala utredningens betänkande Rätt till studiemedel hade undertecknats ”i lördags”, d.v.s. den 16 november 1963. Han bekräftade att utredningen tagit relativt lång tid. ”Vi hade planerat tre år, men det blev fyra. Skälet därtill var väsentligen att när vi fick in materialet från våra undersökningar om akademikernas skuldsättning, om rekryteringen till olika skolformer o.s.v., befanns det att man icke gärna borde isolerat betrakta de studiesociala frågorna för universitetsstuderande och motsvarande. Det studiesociala systemet borde ses som en helhet, och då kom de studiesociala åtgärderna för elever i gymnasier, yrkesskolor, fackskolor o.s.v. in i bilden.”
I ett anförande inför Sveriges förenade studentkårers kongress den 7 december 1963 presenterade Olof Palme huvuddragen i betänkandet. Den 21 december överlämnades det till ecklesiastikminister Ragnar Edenman. I korthet föreslog utredningen att alla som studerade vid ”högre läroanstalter” hade rätt till ett studiebidrag på 1750 kronor och till detta kom så indexreglerade studiemedel på 4830 kronor om året. Studiemedlen skulle vara räntefria men återbetalas med en årlig avgift fram till 50 års ålder.
Nämnden för internationellt bistånd
Biståndsfrågorna diskuterades också 1963 i riksdagen. Den 29 oktober behandlade man administrationen av den svenska u-landshjälpen. Den 1 januari 1962 hade NIB, Nämnden för internationellt bistånd, börjat sin verksamhet. Olof Palme var ledamot av styrelsen. Efter ett drygt år hade den offentliga kritiken mot NIB:s handläggning av biståndsverksamheten tilltagit. Till detta sade Olof Palme: ”Det är notoriskt i all u-hjälpsverksamhet, som jag har haft tillfälle att följa i rätt många länder, att blåsvädren är många och täta, vilket är mycket förklarligt med hänsyn till spänningen mellan stora förväntningar och stora besvikelser, svårigheten att utifrån försöka komma till rätta med problem som länderna själva knappast kan klara av. När den kritiken kommer, är det naturligtvis ibland frestande att låta tvärsäkerheten i omdömena om verksamheten stå i viss bestämd relation till okunnigheten om den sak man yttrar sig om – det är fullt mänskligt och naturligt.” Efter att ha tydliggjort resonemanget med några exempel fortsatte han: ”Jag tror alltså att det fundamentala i u-hjäpsverksamhet är att man har en viss ödmjukhet inför saken, vilket också innebör en viss ödmjukhet när det gäller omdömena om hur verksamheten bör skötas och en viss ödmjukhet när det gäller kritiken av hur det hela har skötts.”
Den 6 november avgick Olof Palme ur NIB:s styrelse.
Fotnoter
- Förutom ordförande i 1959 års studiesociala utredning hade Olof Palme varit ledamot av 1960 års gymnasieutredning, ordförande i universitetsberedningens arbetsgrupp för utbildningsfrågor 1961, ordförande i 1961 års vuxenutbildningsdelegation och ordförande i 1962 års studiehjälpsutredning. Han hade också varit ledamot av utredningen Sverige hjälper inom Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd 1958-1959, ordförande i 1961 års arbetsgrupp för utlandsbistånd och i u-beredningens arbetsgrupp för utlandsbistånd 1962. I socialdemokratiska partistyrelsens kommitté för studium av atomvapenfrågan 1958-1959 var Olof Palme huvudsekreterare.
- Intervju i Aftonbladet den 11 oktober 1963.