Biografiska notiser 1953
Av Stellan Andersson
Internationellt studentsamarbete
Dimman låg tät över stora delar av Europa i början av detta år. Också i den danska huvudstaden upplöstes konturerna till Studentforeningens imponerande byggnad, där på morgonen den 12 januari 1953 120 företrädare från studentkårer i 42 länder samlades till överläggningar, rapporterade den tyska studenttidningen Colloquium. Studenter från världens alla hörn, Afrika, Asien, Nord- och Latinamerika, Europa och Mellersta Östern deltog i denna tredje internationella studentkonferens i Köpenhamn som nu arrangerades av COSEC, det centrala samordningssekretariat Olof Palme tagit initiativet till och där han hade, sedan arbetet på allvar kom igång i augusti 1952, varit ordförande i dess ledningsgrupp.
I två artiklar i Chalmers studentkårs tidning Tofsen våren 1953 redogjorde Olof Palme för utvecklingen av studentsamarbetet sedan krigsslutet: hur Internationella studentunionen, IUS, blev en kamporganisation i Kominforms regi, hur man bedrev ”kommunistisk propaganda bland det tunna skiktet studenter i de koloniala länderna”, hur IUS uppträtt vid Pragkuppen 1948 ”då det omedelbart understödde de aktionsgrupper som fängslade eller uteslöt icke-kommunistiska professorer och studenter vid de tjeckiska universiteten, hur Sveriges förenade studentkårer, SFS, hade tagit konsekvenserna av Praghändelserna och utträtt ur IUS och hur SFS kommit att ”framhärda i ledningen för de unioner som motsatte sig samarbete med denna organisation”. Hur IUS kongress i Prag 1950 hade utvecklats ”till hysteriskt och provokativt massmöte av renodlad propagandakaraktär, och blev ett hemskt exempel på hur långt en skickligt dirigerad masspsykos kan driva människor att förnedra sig. Den betydde slutet på det gemensamma arbetet inom IUS.” Men genom SFS agerande hade dödläget brutits: konferenserna i Stockholm och Edinburg, och nu i Köpenhamn ”som blev det mest representativa studentmöte som någonsin hållits” hade det internationella studentsamarbetet ”länkats in på en förnuftig och realistisk väg”, menade Olof Palme. ”De högtflygande planerna har skrinlagts, de alltför vackra fraserna likaså. Men om man kan utföra ett konkret och vettigt arbete, som avsätter praktiska resultat, är redan mycket vunnet, såväl för den internationella förståelsen som för den enskilde studenten.”
Ljusets riddarvakt
Olof Palmes syn på universitetens och studenternas roll var mycket praktisk. I ett svar på en insändare av Henning Österberg i Vecko-Journalen våren 1953 preciserade han sig: ”Universitetens primära uppgift är inte att ansa kulturbärare och jubeldoktorer utan att producera yrkeskunniga ämbetsmän och forskare.” Han sparade inte på krutet i uppgörelsen med den nostalgiska och romantiska syn hon den ”studentgeneration som trodde sig utgöra ljusets riddarvakt med speciella kulturbärarambitioner och speciella allyrer för att markera sin särställning mot populasen”. Dagens studenter, menade Olof Palme, hade förändrats på samma sätt som samhället hade förändrats. ”Samtidigt härmed har en studenttyp råkat i kläm, en studenttyp vars medelstudietid utgjorde något av en approximation av begreppet ’den evige studenten’, men som i stället ansåg sig vara förtvivlat pustlustig, a priori djupsinnig och framför allt bärare av ett betydande kulturellt egenvärde. Dessa stirrar nu storögt på dem som ser universitetsåren främst som ett led i utbildningen för sitt framtida yrke […men] denna studenttyp håller under ihållande och pekoralistiska åthävor på att avtåga från arenan. Det är tveksamt om några större värden därmed försvinner. För min del må den typen gå i graven, gärna med Henning Österberg som prestaverande”, avslutade Olof Palme sin uppgörelse.
Studentriksdag
Som ordförande i Sveriges förenade studentkårer hade den mesta tiden under 1952 och våren 1953 för Olof Palme gått åt till att förbereda studentriksdagen, som denna gång skulle hållas i Lund. I en artikel i Kårbladet, organ för Tekniska högskolans studentkår i Stockholm, berättade Olof Palme om detta arbete. Studentriksdagen hålls vart femte år, ”då 250 delegater från alla delar av samhället samlas för att diskutera och anta i varje fall vackert klingande, om möjligt förnuftiga och i en del fall kanske rent av genomförbara resolutioner om universitetens och högskolornas framtid.” Det viktigaste arbetet var dock redan utfört, menade han: ”utredningar och promemorior som varit på remiss till alla studentkårer, propositioner i internationella, sociala och utbildningsfrågor som fastställts av SFS:s olika utskott och styrelse. Denna omständliga och krångliga demokratiska process var inte ett självändamål; ”Syftet är att gå till grunden med alla frågor, att ge alla uppfattningar möjlighet att komma till tals och att få fram det långsiktiga och principiella greppet på frågorna.” Resultatet av arbetet på själva riksdagen ”skall därefter ange riktpunkten för SFS arbete under den kommande femårsperioden”.
Den sociala snedrekryteringen
De studiesociala frågorna upptog också detta år Olof Palmes stora intresse. I en artikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden kallad ”Hinder vid startlinjen” tog han upp skälen till den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen. ”Utvecklingen har nu hunnit dithän att till de gemensamma föreställningarna om vad som skall anses utgöra ’lika start’ utan tvekan kan hänföras principen att varje medborgare bör ha samma möjlighet att oberoende av social ställning och ekonomiska förutsättningar få den utbildning för vilken han eller hon är lämpad, samt att det är samhällets uppgift att undanröja bestående ekonomiska och geografiska utbildningshinder”, skrev han. Men att så inte var fallet visade både Studentsociala utredningens och SFS:s egna undersökningar. De flesta studenterna kom från akademikerhem och bättre situerade tjänstemanna- och företagarhem, endast 6 procent kom från socialgrupp III. Orsakerna till snedvridningen var främst ekonomiska och de ”hittills vidtagna reformerna [hade] i mycket liten utsträckning kunnat påverka tillströmningen till universiteten.” Han frågade: ”Är det rimligt i ett samhälle, som går mot en allt större utjämning av inkomster och förmögenheter, att en viss kategori skall belastas med dryga studieskulder, som den senare icke har väsentligt större möjligheter än andra grupper att betala?” Alltså precis samma fråga, som han ställt ett år tidigare. Vad som behövdes var ”att mildra lånesystemets ogynnsamma inverkan”. Detta kunde ”endast ske genom en kraftig utbyggnad av stipendieväsendet.”
Till Indien
Så snart Olof Palme lämnat sin post som ordförande för Sveriges förenade studentkårer vid studentriksdagen i Lund i maj 1953 reste han på COSEC:s uppdrag till Indien, Ceylon, Singapore, Thailand och Indonesien för att under tre månader försöka få en inblick i studenternas förhållanden där. I en intervju i Gaudeamus ett år senare, kallad ”Bland akademiker i Asien”, berättade Olof Palme om sina upplevelser. Han kunde konstatera att ”sydostasiatiskt” var ”ett vidsträckt begrepp” och att ”förutsättningarna för det akademiska livet var mycket olika, mest beroende på den politiska situationen. ”På Ceylon och Malacka får ett litet urval välsituerade studenter god undervisning av engelskt snitt, lever under angenäma förhållanden under studietiden och kan se tämligen ljust på framtiden. Vid Indiens 28 universitet är förhållandena diamentralt motsatta. Standarden på undervisningen undergår en ständig försämring. […] Undervisningen är alltför humanistiskt inriktad; ingenstans finns det så många arbetslösa filosofer.” Mest hoppfull, menade Olof Palme, var situationen i Indonesien för ”de indonesiska studenterna kämpar, och de har också något att kämpa för”. Störst intryck på Olof Palme gjorde dock mötet med den oerhörda fattigdomen. I november 1953 talade han inför politiska studentförbund på Sånga-Säby om sina erfarenheter. Föredraget kallade han ”Nationella självständighetsrörelser i Asien och Afrika”. Många gånger senare i livet skulle han återkomma till denna resa.
Till Erlander
Under sin bortavaro sommaren 1953 hade Olof Palme förordnats till förste byråsekreterare vid försvarsstaben. Den 18 september tillträdde han den tjänsten. Samtidigt hade statsminister Tage Erlander sökt Olof Palme. Han behövde en personlig sekreterare och hade tipsats om Olof Palmes namn av bl.a. Assar Lindbäck. Den 20 september 1953 träffades Erlander och Palme på Harpsund, där man kom överens om att Olof Palme till en början skulle assistera Erlander vid sidan om sin tjänst på försvarsstaben, mest på fritid.