Biografiska notiser 1957

Av Stellan Andersson

Ekonomi och teknik

SSU:s jubileumsår 1957 inleddes med en nyårsupptakt där en ekonomisk kurs kallad Jämvikt och framåtskridande hölls tillsammans med partiet. Kursen syftade dels till att de 26 klubbister som deltog skulle få sätta sig in i de grundläggande sambanden i samhällsekonomin, dels till att ”försöka redovisa med vilka metoder man kan uppnå de fyra viktigaste mål som uppställts för samhällets ekonomiska politik: full sysselsättning, stabila priser, balans i utrikeshandeln och en jämn framstegstakt”.(1) Kursboken var författad av Valfrid Pålsson, Assar Lindbäck och Olof Palme. Som föreläsare deltog bl.a. Tage Erlander, professorerna Erik Lundberg och Ingvar Svennilson, samt Assar Lindbäck, Krister Wickman och Torsten Eliasson.

Vid SSU:s nyårsupptakt lanserades också ett nytt studiematerial kallat Kvällar i nuet, där ”aktuella frågor som kunde stimulera till debatt ute i klubbarna” presenterades som brev skrivna i kortfattad, journalistisk stil. Serien blev mycket populär och skulle fortsätta komma ut under hela den tid Olof Palme var studieledare i SSU, fram till 1961. I ett kursbrev författat av Palme, kallat ”Tionde för bostäder”, beskrev han hur det växte fram ett helt nytt samhälle: ”Nu reser sig än djärvare mål för samhällsbygget i atomkraftens och automationens tidsålder. Självfallet ter sig utvecklingen löftesrik för ungdomen. Ungdom vill vara med och utnyttja den nya teknikens möjligheter till en snabb standardförbättring. Den vill att industrin utvecklas i snabb takt, att atomkraftverk, vägar, järnvägar och flyglinjer byggs ut, att byggandet av bostäder, skolor, sjukhus, fritidslokaler, idrottsanläggningar kraftigt ökas. På dessa områden ligger de viktigaste ungdomskraven inför framtidssamhället.” Och han konstaterade: ”Men byggandet av framtiden kommer inte av sig självt. Det förutsätter att vi sparar för framtiden.” Utifrån detta konstaterande diskuterades så frågan om kapitalbildning, lönsparande, ett förslag om undomssparande och vad som skulle krävas för att t.ex. upphäva den akuta bostadsbristen.(2)

Energifrågan i framtiden

I sitt Första maj-tal i Flen och Katrineholm tog han upp frågan om den framtida energiförsörjningens betydelse för framtidsbygget: ”Energiförsörjningen är av grundläggande betydelse för vårt välstånd i dag och i morgon. Vi blir för varje år mer och mer beroende av oljeimporten. Suezkrisen visar oss vilka risker vi därvid löper. En avspärrning av oljeimporten kan leda till en katastrof för vårt näringsliv. I dagens läge måste vi därför så snabbt som möjligt bygga upp det skydd för vår sysselsättning som en kraftigt utbyggd lagerberedskap av olja utgör. På litet längre sikt innebär atomkraften den väg på vilken vi kan trygga vår energiförsörjning. Om ett par decennier är vi helt beroende av denna nya energikälla. Men atomenergin tar tid att utveckla. Skall inte 70-talets människor ställas inför oöverstigliga svårigheter måste vi redan i dag satsa väldiga belopp på atomenergins utbyggnad. Det är ett ansvar inför framtiden som vi alla gemensamt måste bära.”

Utbildningens roll

Som studieledare i SSU var självklart utbildningsfrågorna viktiga för Olof Palme. I en ”Aktuell intervju” i Frihet förklarade Olof Palme hur förutsättningarna för studierna i allmänorienterande ämnen hade förändrats under de senaste åren: ”Utbildningsväsendet har åtminstone delvis demokratiserats. Vi har i allt större utsträckning fått kvällskurser och aftonskolor, korrespondensinstitut och kommunala studiekurser, ett allt starkare ABF, förbättrade bibliotek etc. etc. – d.v.s. på en rad olika punkter förbättrade möjligheter för ambitiös ungdom att tillfredsställa sitt kunskapsbehov. I den konkurrensen kan SSU med sina begränsade resurser naturligtvis ha svårt att hävda sig, även om det inte finns någon anledning att kasta yxan i sjön.” I stället blev de traditionellt två återstående uppgifterna för studieverksamheten viktiga: ”att ge medlemmarna en grundläggande politisk och organisatorisk skolning” och att ”utgöra en stimulerande träffpunkt i klubbarbetet och därigenom stärka gemenskapen och sammanhållningen i klubbarna.”

Olof Palme blev som studieledare mycket omtyckt och efterfrågad föreläsare på SSU-kurserna, inte minst på Bommersvik, SSU:s egen kursgård. ”Många SSU-are från den tiden”, skrev Lars Svedgård i sin bok Palme. En presentation (Stockholm 1970), minns säkert hur Palme på svarta tavlan ritade upp ’Plomgrens mekaniska verkstad’. Första timmen brukade han ägna åt att presentera ett antal olika personer i den plomgrenska verkstaden: deras lön, arbetstider, semestrar etc. Sedan delade han upp SSU-arna i smågrupper, ’bikupor’, som fick diskutera bristerna i det plomgrenska systemet. Andra timmen ritade Palme upp ägarförhållandena i verkstaden med ’gamla fröken Krikonquist’ som hade så och så många aktier och därefter diskuterades företagsdemokrati, ekonomisk demokrati och så vidare.”

De dansade en sommar: riksbanken, regeringen och riksdagen

Olof Palme var också pedagog när han i sina artiklar diskuterade olika aktuella frågor. Den 10 juli 1957 inträffade en politisk sensation när riksbankschefen Per Åsbrink höjde räntan från fyra till fem procent utan regeringens godkännande. Den kris detta orsakade mellan riksbanken och regeringen ledde till att riksbanksfullmäktiges ordförande Per Eckerberg avgick. Erlander deklarerade att i en parlamentarisk demokrati var det regeringen som hade ansvaret för den ekonomiska politiken. I en artikel i Frihet, ”De dansade en sommar”, tog Olof Palme denna räntehöjning till utgångspunkt för en minikurs i ”de samhällsekonomiska balansproblemen” och i ”författningens irrgångar”. Innan han besvarade de tre frågor han ansåg vara av betydande intresse: ”Var räntehöjningen sakligt motiverad? Har riksbanken rätt att föra en mot regeringen oavhängig kreditpolitik? Kan riksbanksledningens åtgärd att inte underrätta, än mindre diskutera åtgärden med regeringen försvaras?”, gick han igenom och förklarade dels ett par av den ekonomiska politikens centrala begrepp: finanspolitik och kreditpolitik och räntans roll i sammanhanget, dels de utgångspunkter riksbanken och regeringen haft i sina bedömningar av det ekonomiska läget. Han utnyttjade också tillfället att diskutera hur ett högt bostadsbyggande skulle kunna finansieras: bankerna måste tydligen stimuleras med en räntehöjning för att krypa fram med sina pengar.
Till frågan om riksbankens självständiga agerande gav han en kort repetitionskurs i statskunskap och erinrade om riksbankens beroende av riksdagen: ”En sådan tolkning kan hakas upp på stadganden i vår åldriga författning. Där föreskrivs nämligen att ’riksbanken förbliver under riksdagens garanti’. Regeringen har inga befogenheter att ge order åt fullmäktige. Kontrollen över banken utövas av riksdagen, riksdagen ensam beviljar ansvarsfrihet. Dessa stadganden har sin historiska förklaring däri att vår författning när den skrevs byggde på en motsättning mellan folkrepresentationen å ena sidan och den av konungen utsedda regeringen å andra sidan. Det gällde att skapa en maktbalans mellan dessa båda och av denna anledning ansågs det motiverat att ge riksdagen ett avgörande inflytande över riksbanken.” Detta ledde Olof Palme vidare till en diskussion om den parlamentariska utvecklingen ställd i relation till ”författningens formella föreskrifter” och han konstaterade: ”Parlamentarismens genomförande är den ena förändringen som skett sedan grundlagen skrevs. Den andra lika väsentliga förändringen är att staten, sedan det konjunkturpolitiska genombrottet på 30-talet fått helt andra och större uppgifter på den ekonomiska politikens område.” I sak gav Olof Palme Erlander rätt genom följande resonemang: ”Det intressanta är i det läget inte om riksbanken formellt sett är oavhängig av regeringen. Det intressanta är för det första att både regeringen och riksbank är reellt sett avhängiga av riksdagsmajoriteten. De har en gemensam huvudman. Därför måste deras politik samordnas. Det är för det andra att finanspolitik och kreditpolitik är ömsesidigt beroende av varandra. Därför måste den ekonomiska politiken som helhet samordnas. Om riksbank och regering har olika uppfattning måste en sammanjämkning ske och ytterst måste någon få sista ordet. Självklart är att det därvid är regeringen som bär huvudansvaret för den ekonomiska politikens utformning.”

ATP och folkomröstning

Frågan om allmän tjänstepension blev den stora politiska stridsfrågan under 1957 och 1958. Den skulle spränga koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare som suttit tillsammans i regeringen sedan 1951. Den skulle bryta folkpartiets dominerande ställning som oppositionsparti som det haft under hela efterkrigstiden. När den oeniga allmänna pensionsberedningen i februari 1957 redovisade sina förslag motionerade folkpartiet om att pensionsfrågan skulle avgöras genom beslutande folkomröstning. Socialdemokraterna, principiellt motståndare till folkomröstningsinstitutet, drev igenom att man den 13 oktober skulle gå till val och höra folket i en rådgivande folkomröstning. Resultatet blev en stor seger för Linje 1 (SAP, kommunisterna och fackföreningsrörelsen) som fick 45,8% av rösterna, Linje 2 (Bondeförbundet) fick 15% och Linje 3 (Högern, Folkpartiet och arbetsgivarna) fick 35,5%. Olof Palme tog en mycket aktiv del i folkomröstningskampanjen ”och låg bakom åtskilliga och slagkraftiga propagandatexter”, skrev Lars Öhngren i Vecko-Journalen (1958, nr 2).

Fotnoter

  1. SSU:s verksamhetsberättelse 1.7.1955-30.6.1958, s. 9.
  2. Några exempel på andra ämnen som presenterades i Kvällar i nuet 1957-1958: veckopressen, prostitution, boxning, James Dean-kulten, rasfrågorna i USA, atomvapen, samt folkomröstningen om ATP, 1957 års stora politiska fråga. 24000 brev av det sistnämnda materialet distribuerades. Av SSU:s dryga 70000 medlemmar deltog ca 13000 i studiecirkelverksamhet, d.v.s. ca 19%, den högsta siffran förbundet dittills uppnått under 1950-talet.

Gå bakåt till 1956 | Gå vidare till 1958