Biografiska notiser 1960

Av Stellan Andersson

Neutralitet – Försvar - Atombomb

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, den svenska neutralitetspolitikens klassiska formulering hade mejslats fram under 1950-talets kalla krigsår. Hösten 1959 hade innebörden i den krävt preciseringar, dels i samband med den kanske mest hätska utrikespolitiska debatt vi haft under efterkrigstiden till följd av den så kallade Hjalmarsonaffären, dels i samband med slutdiskussionerna om den socialdemokratiska Atomkommitténs rapport. Rapportens sammanfattning hade offentliggjorts i november 1959, betänkandet i sin helhet kallat Neutralitet – Försvar – Atombomb publicerades i januari 1960. Olof Palme, som hade varit huvudsekreterare i den ”studiegrupp” den socialdemokratiska partistyrelsen tillsatt i november 1958, kom att tillsammans med utrikesminister Östen Undén bli en ”framstående arkitekt för den slutliga lösningen”(1) Genom att se frågan om svenskt atomvapen ur ett internationellt perspektiv lyckades man hålla både arbetarrörelsen och nationen samlad i den svåra frågan som sedan mitten av 1950-talet hotat splittra inte bara socialdemokratin. Om rapporten skrev Erlander i sina memoarer: ”Studiegruppens betänkande är säkerligen ett av de mest välskrivna dokument som partiet någonsin har publicerat. Den analys av den svenska neutralitetspolitiken som betänkandet innehållet är klarläggande på ett sätt som alltjämt har sin giltighet.”(2) Vid SAP:s kongress, som ägde rum i juni 1960, konfirmerades betänkandets förslag om att övervägande skäl talade emot tillverkning av svenskt atomvapen och att skyddsforskning kring atomvapnens verkningar kunde tillåtas, men däremot ingen konstruktionsforskning.

Svensk biståndspolitik

Svensk biståndspolitik var den andra stora frågan på SAP:s kongress detta år. SSU hade först tagit upp frågan på sin kongress 1958. Förslaget att det svenska biståndet skulle höjas till en procent av nationalinkomsten, för övrigt samma beslut som Socialistiska internationalen antagit 1956, antogs då av en enig SSU-kongress. Olof Palme var ledamot av utredningen ”Sverige hjälper” som utförts inom Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd. Den hade framlagt sitt betänkande ”Sverige hjälper – ett handlingsprogram” 1959. Under debatten i riksdagen angående ”bistånd till de s.k. underutvecklade länderna” den 30 mars 1960 erinrade Olof Palme sig: ”Jag har ett livligt minne av – när jag första gången i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet kom i kontakt med dessa ting – vilken kompakt brist på förståelse man mötte på många håll i Sverige för att det här var fråga om en viktig uppgift. Jag var med om att organisera en stort upplagd insamling inom svenskt näringsliv för att få pengar till en röntgenapparat för tuberkulösa indonesiska studenter. Denna insamling gav inte ett enda öre, och man hade då argumenteringen: ’Det angår inte oss vad som händer långt borta i Indonesien.’ Den mentaliteten är borta, och nu finns det ett stigande stöd inom alla olika folkgrupper och intresseorganisationer för detta som en viktig uppgift för Sverige.” På SAP:s kongress antogs målsättningen om ett bistånd på en procent av nationalinkomsten till u-länderna.

1960 års partiprogram

Den tredje stora frågan på SAP:s kongress var det nya partiprogrammet. Om detta skrev Tage Erlander i sina memoarer: ”Som programkommissionens ordförande skulle jag presentera programförslaget för 1960 års partikongress. Veckorna innan var några av de mest arbetsfyllda som jag någonsin varit med om, och när jag började fundera över de många tal som jag skulle bli tvungen att hålla på kongressen, kände jag en växande oro för att jag inte skulle klara de två viktigaste talen, nämligen programtalet och analysen av den politiska situationen inför valet. Jag minns att de stolpar som jag gick igenom med Olof Palme för programtalet verkade sällsynt torftiga. Palme lyckades emellertid på ett par dagar göra om dem till oigenkännlighet. […] Det blev ett fruktansvärt långt tal, men kongressen överlevde. Den ende som hade kritiska synpunkter var min medförfattare Olof Palme. Han kritiserade att vi inte tillräckligt kraftigt fört fram den internationella solidaritetens krav. Likaså var han missnöjd med behandlingen av jämlikhetens problem.(3)
I inledningen till sitt tal pekade Erlander på arbetarrörelsens idéarv från kristendomen och liberalismen: ”Framför allt får vi räkna med detta arv när vi talar om människornas lika värde. Det var denna grundläggande värdering som låg i botten för angreppen mot hävdvunna privilegier och klassbarriärer liksom också för vår strävan att skapa likvärdighet, trygghet och rättvisa i behandlingen av människorna.” Den andra grundläggande idén var ”den starkare betoningen av solidariteten och samverkan, av gemenskapen mellan fria och likvärdiga människor”, en idé som ”när den utvecklades i praktisk politik blev […] revolutionerande i ett samhälle, där tidigare självhävdelse och egoism hade premierats.”
Denna inledning kan jämföras med det svar Olof Palme lämnade i en intervju ”Examen i SSU-skolan” i SSU:s tidning Frihet tidigare under året. På frågan ”vilka är socialismens främsta kännetecken” svarade han: ”Till grund för socialismen ligger övertygelsen om människors lika värde. Jämlikheten är kärnpunkten i vår idé. Därav följer socialismens starka betoning av social rättvisa och rättfärdighet, av den lika rätten till inflytande i politik och ekonomi, av internationell solidaritet och medansvar. Därav följer också en förpliktelse till oavlåtlig kamp mot privilegier och klassbarriärer, mot maktutövning som undandras demokratisk kontroll, mot förtryck av människor på grund av deras ras, religion och politiska åskådning. Socialismen kännetecknas också av den betydelse som tillmäts samverkan, solidaritet och gemenskap människor emellan, i motsättning till ensidig individuell självhävdelse och egoism. Denna uppfattning bottnar i erfarenheten att samverkan är effektivare om man vill nå resultat. Den är framför allt ett uttryck för insikten om människors behov av solidaritet och gemenskap med andra för att nå harmoni och balans. Kanske vågar man använda ordet lycka.”

Samlingsregering – och demokratins problem

Valen till riksdagen 1958 hade skapat ett besvärligt parlamentariskt jämviktsläge, med tre relativt jämstora borgerliga partier. Inför valet 1960 spekulerades det om den framtida regeringsbildningen. Samlingsregering var ett förslag, som också Ernst Wigforss hade tagit upp till diskussion i sin bok Kan dödläget brytas? Olof Palme, som recenserade Wigforss bok i artikeln ”Parlamentariska perspektiv” i tidskriften Tiden, fortsatte här sin analys av de borgerliga partiernas ideologi och politik och inbördes relationer. Han hade följande att säga om tanken på samlingsregering: ”Den väsentliga invändningen mot en samlingsregering av denna typ ligger dock på ett principiellt plan. Den vinst man eftersträvar med en sådan regering är tydligen att slippa oppositionen. Man vill binda oppositionen vid ansvaret, förhindra dess överbud och vädjande till väljarnas kortsiktiga intressen. Man avstår från den uppenbart samhällsnyttiga funktionen som en hårdhänt parlamentarisk opposition kan fylla. Framför allt förlamar man den fria tävlan mellan partierna som är ett av demokratins livsvillkor. Det är sålunda ett högt pris man är beredd att betala. Man ger upp en viktig demokratisk princip. För demokratin är detta betydligt farligare än risken för att partier är kortsiktiga och att väljare faller för locktoner.”Demokratins problem, samhällets roll för individens frihet, konservativ och radikal politik fortsatte att intressera Olof Palme. I en lång och inträngande analys av samhällsutvecklingen i Sverige, med internationella jämförelser, visade Olof Palme i artikeln ”Radikal förnyelse” i Tiden hur ett dynamiskt samhälle med tekniska och vetenskapliga framsteg ställde ”samhälle och näringsliv inför ständigt nya problem”. Han visade hur ”den sociala och ekonomiska utvecklingen [drev] fram nya krav och förväntningar, [väckte] hos människorna nya drömmar och förhoppningar om en bättre framtid” och hur de snabba förändringarna påverkade den politiska utvecklingen. Dessa önskemål klarade inte de konservativa partierna och marknadshushållningen att lösa. De kunde bara ”mötas på ett rationellt och effektivt sätt genom samhällets medverkan. […] Därför måste den demokratiskt styrda statsmakten erhålla ökade uppgifter och ett vidgat ansvar, Samhället måste engagera sig för en starkt expansiv basorganisation innefattande bl.a. forskning, utbildning, vägar och andra kommunikationer, kraftverk, sjukvård, bostadsförsörjning och samhällsplanering.” Det var dock aldrig tal om att ”förkväva det fria näringslivet” och inte heller ”frågan om att beröva den enskilda människan hennes fria konsumtionsval”.

Individen och kollektivet

Problemet om individens roll i kollektivet tog Olof Palme upp i en artikel i tidskriften BLM kallad ”Politiker och författare. En enquete”. Han skrev: ”Framtidens problem är att skapa frihet icke från kollektivet utan i kollektivet och genom kollektivet.” Olof Palme ansåg att ”den demokratiske politikern i teorin har obegränsade handlingsmöjligheter, men i praktiken begränsade handlingsmarginaler. Han kan förändra förutsättningarna men icke människor. Likväl är det obestridligt att den politiska demokratins kollektiva verksamhet påtagligt ökat den enskilda människans frihet. Det är lika obestridligt att politiska åtgärder och institutionella förändringar som genomförs på politisk väg i framtiden får avgörande betydelse för människans frihetsmöjligheter. […] Slutligen, ur en vidare synvinkel, att söka finna en samklang mellan individen och kollektivet är att söka sig fram mot socialismens stora utopi om en gemenskap mellan fria människor.”Frågan om samhällets roll, kollektivet och individen konkretiserades på ett mycket tydligt sätt i riksdagsdebatten ”om vissa ändringar i lagen om sterilisering” den 22 april 1960. Olof Palme hade i en motion föreslagit att gällande lagstiftning skulle mjukas upp. Även om frågan kan förefalla liten, inledde han sitt anförande, ”gäller det en mycket stor fråga, stor därför att denna lag ingriper i för enskilda människor djupt personliga förhållanden. Lagstiftningen på området måste därför handhas med största varsamhet och försiktighet; detta är bl.a. skälet till att frågan är värd ingående uppmärksamhet.” Den principiella utgångspunkten för hans motion var följande: ”Men den tanke som ligger bakom […] är att människorna så långt det över huvud taget är möjligt bör på eget ansvar avgöra djupt personliga frågor av detta slag. Samhället bör undvika att med sin tvångsmakt ingripa reglerande i sådana strängt personliga angelägenheter. Man kan säga att det gäller ett frihetsproblem, som berör människors rätt att i en ytterligt svår situation själva välja sin väg. Samhället ska inte påbjuda, föreskriva, ge order, utan samhället skall – och detta är en viktig uppgift – ge människor stöd och hjälp i de svåra personliga avgöranden det här gäller.”

Fotnoter

  1. Yngve Möller: Per Edvin Sköld, Stockholm 1996, s. 420.
  2. Tage Erlander: 1955-1960, s. 98
  3. Ibid., s. 280

Gå bakåt till 1959 | Gå vidare till 1961