Biografiska notiser 1959

Av Stellan Andersson

Utbildning och arbete

Hösten 1959 publicerades det utarbetade handlingsprogram inför 60-talet som SSU antagit som ”skiss” vid sin kongress i augusti 1958. Det hette SSU inför framtiden. I avsnittet om ”Ungdomens rätt till utbildning” kan man läsa: ”[…] den kraftiga utbyggnaden av utbildningsväsendet har inte kunnat ske i takt med den ökade tillströmningen till läroanstalterna. Tusentals ungdomar har varje år avvisats från olika skolor på grund av platsbrist. Samtidigt kan utbildningsanstalterna inte tillgodose arbetsmarknadens krav på utbildat folk. En utbyggnad av utbildningsväsendet framstår därför som en av de mest angelägna reformuppgifterna.” I ett antal att-satser som avslutade varje textavsnitt krävde SSU reformer i fråga om utbildningens inriktning och organisation, yrkesutbildningens utbyggnad, gymnasiernas linjeuppdelning, universitetens och högskolornas organisation och arbete, möjligheterna till vidareutbildning, utbildningens innehåll och ett antal studiesociala åtgärder.Utbildningsfrågorna spelade också en viktig roll i det anförande Olof Palme höll i riksdagens remissdebatt den 28 januari 1959. Under slutet av 1957 och under 1958 hade för första gången under efterkrigstiden en stagnation inträffat och nu hade plötsligt ungdomen mötts av svårigheter att få arbete: ”I dag får ungdomen på ett helt annat sätt passa på arbetsförmedlingen, nöta trappor, traska runt på arbetsplatser och möta besvikelsen att inte vara önskad. Den upplevelse blir svårare att bära därför att den inte var väntad – man var inte förberedd på den. Ungdomens förväntningar är klart inriktade på full sysselsättning. Därför ligger besvikelsen och missmodet närmare till hands än för de generationer, som inte hade lärt sig att ha så stora anspråk. […] De allvarligaste verkningarna av ungdomsarbetslösheten är därför kanske att finna på det psykologiska planet. Det är min övertygelse att den fulla sysselsättningen varit efterkrigstidens största frihetsvärde.”

För att komma till rätta med ungdomsarbetslöshetens problem uppmärksammade Olof Palme därför de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kommit i bruk under 1950-talet och menade att man nu måste utröna hur den Rehn-Meidnerska modellen för sysselsättningspolitik påverkade samhällsutvecklingen på längre sikt. Speciellt pekade han på hur genom ”en utökad yrkesutbildning, omskolning och fortbildning [grunden lägges], om man så vill, till en kvalitativ förstärkning av vårt lands arbetsstyrka, av största betydelse både nu och i framtiden.” En sådan utökad satsning på arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade mött motstånd från de borgerliga talarna i debatten, därför att ”dessa åtgärder på yrkesutbildningens och arbetsmarknadens områden skulle innebära, att man minskar den enskilda människans frihet. Ty det innebär ju otvivelaktigt ett ökat engagemang från samhällets sida.” Olof Palmes uppfattning var den motsatta. ”Enligt min mening finns det inte bättre sätt att öka friheten i samhället än att ge människorna arbete och utbildning.”
I riksdagsdebatten den 15 april 1959 om ”ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta klasser” framfördes nya argument för en utbyggnad av utbildningsväsendet: ”Vi vet alla för det första, att det finns ett samband mellan framstegstakten i samhället och tillgången på utbildad arbetskraft. Vi vet alla för det andra, att den förmodligen värsta flaskhalsen i vår produktionsutveckling just nu är brist på utbildad arbetskraft, och vi vet för det tredje, att denna brist är särskild markerad när det gäller tekniker, ingenjörer, lärare i naturvetenskapliga ämnen och över huvud folk med praktisk yrkesutbildning på den tekniska sidan.” I en interpellationsdebatt i riksdagen den 26 maj 1959 med chefen för ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman diskuterade Olof Palme universitetens och högskolornas framtida organisation. Den 26 oktober tillsatte Edenman en ny studiesocial utredning med uppgift att föreslå åtgärder på den högre utbildningens område. Olof Palme utsågs till utredningens ordförande.

Det parlamentariska läget

Den 12 juni 1959 svarade Olof Palme i Expressen på en artikel av Johannes Antonsson. I sitt svar ”Går Centern åt höger?” fortsatte Olof Palme sin analys av det parlamentariska läget, som sedan valen 1958 drastiskt förändrats. Högerpartiet under Jarl Hjalmarsons ledning hade då blivit det största oppositionspartiet. Antonssons förslag i regeringsfrågan om en borgerlig trepartikoalition får Olof Palme att ta till pennan. Vad han inte kan förstå är hur Antonsson kan argumentera för en koalition med en höger som inte är ”att lita på inom utrikespolitiken, är för ivrig att skaffa atombomber, för en ansvarslös löftespolitik när det gäller skatter och en reaktionär socialpolitik.” Om Antonsson menade allvar med en koalition måste högerns program realiseras. Palme konstaterade: ”Det är ett ytterligt intressant fenomen i svensk politik, som därmed rullas upp. När högern blivit öppet reaktionär, karsk och framgångsrik, och medvetet skiljer ut sig från den övriga borgerligheten, graviterar de små mellanpartierna sakta åt höger, motvilligt, stundom med argsinta utbrott, men obevekligt som nattfjärilen dras till lampan. Detta har i flera år varit folkpartiets öde. Nu förefaller Johannes Antonsson, som första centerpartist, vilja ansluta sitt parti till samma dans.”

Högern och den offentliga sektorn

Högern blir också huvudmotståndaren för Palme i den ekonomiska debatt som ägde rum i riksdagen den 26 och 27 november 1959 med anledning av ”förordningsförslag om allmän varutskatt”, d.v.s. införande av omsättningsskatt. Olof Palme tar upp en ideologisk debatt om den offentliga sektorns storlek och roll. Han tar sin utgångspunkt i fördelningsproblemet ”mellan den offentliga och den privata sektorn, mellan den enskilde och samhället, mellan privat konsumtion och generella insatser”. Konkret belyser han frågeställningen bl.a. med exempel från den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraiths bok om överflödet och fattigdomen i Amerika, som kan ”förklaras med utgångspunkt i en privatkapitalistisk ideologi, som säger att allt som det privata näringslivet producerar är framsteg, dynamik och frihet, oavsett om det är ansiktsvatten och seriemagasin, medan allt det som staten producerar karaktäriseras som tvång, byråkrati och förmyndarskap, även om det är skolor och sjukhus.”
Från den enskilde löntagarens horisont tes sig situationen enligt Palme: ”Jo, i och med att man har fått en högre inkomstnivå och ett större mått av trygghet när det gäller sysselsättningen och de sociala förhållandena, kan man börja begära mera för egen del. Då begär man bättre bostäder, bättre utbildning och bättre sjukvård, och den enskilde medborgaren vet att dessa krav för honom själv och för hans familj endast kan förverkligas om samhället träder in och gör insatser för att skaffa fram de nödvändiga resurserna för allt detta. Av dessa skäl är han intresserad av samhället. Detta är de motiv som leder socialdemokratin till att verka för en ökad offentlig sektor […].”
När det gällde högerns politik tog Olof Palme sjukförsäkringarna och barnbidragen som exempel: ”[…] högerns attack mot sjukförsäkringen [kan icke] logiskt förklaras på annat sätt än som en återklang av det gamla klassamhällets värderingar, sega som gummi arabicum.” Också när det gällde högerns inställning till barnbidragen konstaterade han: ”[…] återigen är vi tillbaka till en punkt, där det icke är fråga om ett förnuftmässigt resonemang utan om diffusa värderingar från ett gammalt samhälles tid.” För att förklara högerns politik måste man alltså inse att det finns en ideologisk överbyggnad som Palme menade vara av två slag: ”Det ena är att man säger att en ojämn inkomstfördelning – det har alltid varit det konservativa motivet – stimulerar till sparsamhet och arbetsamhet och därmed till en högre kapitalbildning och en högre produktion. Det skulle alltså vara ett samhällsintresse och på längre sikt även ett intresse för de lägre inkomsttagarna.” […] ”Högerns andra ideologiska överbyggnad är påståendet om staten som en fara; vi måste undvika att staten får mer inflytande och makt, vi måste begränsa statens makt.”
Mot detta ställde han socialdemokratins inställning: ”Vi kan inte uppfatta staten som den metafysiska uppenbarelse högern gärna vill göra den till. För oss är samhället – vare sig det gäller stat, kommun eller landsting – ett instrument för medborgarna att förverkliga sina önskningar, ett instrument för vissa operativa funktioner, som icke kan fullgöras på annat sätt. Vi kan inte av ideologiska skäl, av rädsla för staten, avstå från att rusta upp sinnessjukvården, utveckla forskningen eller bygga ut och förbättra vägnätet. Sådana uppgifter måste ses rent funktionellt. […] Men även om vår uppfattning i dessa stycken grundar sig på förnuftsskäl så finns det naturligtvis också hos oss en ideologisk underton, en underton som innebär att samverkan och solidaritet för oss är positiva värden i samhällets uppbyggnad. Vi är övertygade om behovet av mänsklig gemenskap i samhällets uppbyggnad. Vill man vara högstämd, kan man säga att i denna ideologiska underton finns drömmen om ett rättfärdigt samhälle som drivkraft för det politiska arbetet. Det är den undertonen som driver oss in i 1960-talets problematik; och det är med hjälp av den undertonen vi skall forma 1960-talets politik.”

Ideologi och internationalism

Med anledning av det socialdemokratiska partiets 70-årsjubileum skrev Olof Palme en artikel för tidningen Frihet med rubriken ”Vi är inte nöjda” där han också diskuterade den ideologiska bakgrunden till sin generations syn på politiken: ”Det avgörande för dem som under 50-talet inom vår rörelse format sin politiska uppfattning har – lyckligtvis – inte varit det så kallade välfärdssamhällets relativa förträfflighet. Utan snarare en allt starkare upplevelse av det ofärdiga samhället. Ett samhälle med brister på centrala områden – skolor, bostäder, sjukhus, etc. – med delvis upprörande förhållanden för de eftersatta minoriteterna, men en bestående feodal maktstruktur i näringslivet, med inte långt mycket mer än ansatser på flera av kulturpolitikens fält, med allvarliga tecken på vantrivsel och bristande anpassning, standarden till trots. Jag tror vi går in i 60-talet med en rätt klar blick för det nuvarande välfärdssamhällets begränsningar och en stark övertygelse om hur mycket som ännu återstår att förverkliga.”
Och han fortsatte: ”Den andra stämningen inom rörelsen jag vill tillmäta stor betydelse är den som gäller internationalismen. Det bygger inte mycket på erfarenheter bakåt. Hitler är för dagens klubbister föga mer än en figur i historieböckerna. Man bygger på upplevelser av nuet. De ryska stridsvagnarna i Budapest, rasförföljelserna i Sydafrika och fallskärmsgeneralerna i Algeriet är någonting nära och påtagligt. De frammanar en aversion för diktatur och herrefolk, en känslighet för kränkningar av den enskilda människans värde, som i sin tur är en grogrund för en ökad känsla av internationellt ansvar. Än starkare kommer denna internationella medvetenhet till uttryck i debatten om de fattiga folkens problem. Dessa länders ohyggliga situation är ingenting nytt. Det nya – för vår del – är att denna situation av oss över partigränserna uppfattas som ett moraliskt problem, som medför en förpliktelse till handling.”

Gå tillbaka till 1958 | Gå vidare till 1960