Biografiska notiser 1950
Av Stellan Andersson
I januari 1950 hade Sovjetunionen lämnat FN:s säkerhetsråd i protest mot att Kina representerades av Taiwan. President Harry Truman tillkännagav att USA skulle bygga en vätebomb, ett svar på att Sovjetunionen året innan hade sprängt sin första atomladdning. I februari undertecknade Stalin och Mao tse-tung en vänskaps- och biståndspakt. I mars anordnade Sveriges kommunistiska parti tillsammans med Världsfredskommittén en fredskongress i Stockholm. Här antogs den så kallade Stockholmsappellen mot atomvapen och för nedrustning. I Sverige skrevs den under av mer än 300000 personer. I slutet av juni bröt kriget i Korea ut, med stora framgångar för de nordkoreanska trupperna hela sommaren. I väst trodde man att kommunisterna nu inlett en världsomfattande offensiv.
Så var läget när Internationella studentunionen samlades till världskongress i Prag den 14-23 augusti. Olof Palme deltog som observatör från SFS. George Orwell hade ett år tidigare publicerat sin obarmhärtigt avslöjande uppgörelse med de totalitära statsssystemen, Nineteen Eighty-Four. I en artikel ”Kominformkongress i Prag” i Gaudeamus hösten 1950 hänvisade Olof Palme till hur Samuel Goldstein i Orwells bok systematiskt utsattes för ”Two Minutes Hate”. Så menade han att den grupp studenter som företrädde de demokratiska studenternas uppfattning hade behandlats under kongressen: ”Det började med att våra tal dränktes i buanden och visslingar. Dessa dirigerades mycket elegant, allegro non troppo, av den ryske ordföranden. Det fortsatte med invektiv, från klichébetonade, som ”fascister”, ”lakejer” och ”Hitlers efterföljare”, till mera blomstrande som ”the fascists have shown their beastly face” och ”jordens avskum har talat”. Det slutade med direkta provokationer. Vi satt arton personer kring ett bord, den engelska delegationens högkvarter. Man samlades omkring oss i täta led, ungefär 600 personer som trängdes allt närmare. Det blev olidligt hett vid bordet. Skymford yrde genom luften, och sedan började den oundvikliga talkören: ”Down with imperialism.” Först trevande och ganska lågmält, sedan alltmer taktfast, allt högre och mera extatiskt. Demonstrationerna kom närmare och närmare, en kakafoni av gula, svarta, vita och bruna ansikten, förvridna och hysteriska. Och den hatiska talkören blev allt våldsammare tills den slutligen upplöstes i hysteriskt skrän.” (1)
Efter Sovjetunionens inmarsch i Prag i augusti 1968 talade Olof Palme i Malmö: ”Så 1950 var jag med på ett ungdomsmöte i Prag. Vackra banderoller om fred och folkens självbestämmanderätt. I tio dagar försökte jag få ordet för att protestera mot kommunisternas eländiga missbruk av ordet demokrati. Men vi skreks ner och buades ut. […] Sedan de dagarna vet jag att demokratin måste ständigt försvaras, vinnas på nytt, vidga sin verkningskrets.”
Våren 1950 blev Olof Palme ordförande i SFS internationella utskott. Vid Stockholms högskola blev han ledamot av studentkårens tidning Gaudeamus redaktion. Här skrev han en artikel, ”Studenterna, reaktionen och Karl Vennberg”, där han tog upp Vennbergs ’tredje ståndpunkt’ och den därpå grundade kritiken av SFS agerande vid IUS studentkonferens i London i december 1949 som dominerat av västsympatier. Vennberg hade helt ”förvrängt SFS:s insatser”, menade Palme och diskuterade sedan vilka uppgifter en internationell studentorganisation hade: ”… att främja vänskap och förståelse mellan världens studenter. Detta syfte ska den fullfölja huvudsakligen indirekt genom ett omfattande praktiskt utbytesprogram som ger möjlighet till personliga kontakter och idéutbyte på bredast möjliga bas.” Han fortsatte: ”Eftersom en internationell organisation innebär ett försök att överbrygga nationella och ideologiska motsättningar ligger kompromissen i dess natur. Det praktiska samarbetet är huvudändamålet, för att främja detta måste politiska och ideologiska principer om inte modifieras så åtminstone skjutas i bakgrunden.” Inom IUS och i de totalitära staterna betraktas kompromissen ”antingen som ett svaghetstecken eller ett förebud om en taktisk fint”. Därför menade Palme att man måste ta upp en diskussion om nödvändigheten för SFS att helt lämna IUS.
Efter kongressen i Prag blev Olof Palme tydligare. Han reagerade kraftigt när han upplevde hur IUS bedrev, ”med hjälp av obegränsade Moskvafonder, en hänsynslös propaganda bland det tunna skiktet intellektuella i Sydostasien och de koloniala länderna” och han menade att ”det tragiska är att dessa strävanden utnyttjas för kommunismens klart frihetsfientliga syften”. Han ansåg, att det nu var nödvändigt att ”söka finna en konkret, men samtidigt moraliskt hållbar motvikt, och den måste man finna snart!” Han hävdade att det måste finnas ”en känsla av internationellt ansvar, av solidaritet gentemot dem som förtrycks, en vilja till aktiv insats för att främja internationell förståelse”. Och att man måste ”inta en klar och entydig attityd i alla riktningar det må gälla det omänskliga förtrycket mot studenterna i Östeuropa, rasförföljelserna vid universiteten i Sydafrika eller Amerikas sydstater, eller det omotiverade stängandet av universitetet i Calcutta. […] Det må vara att söka lyfta 100-kilosvikter som man inte kan rubba, men själva försöket synes berättigat om det innebär en strävan att vara ärlig. Och något annat alternativ finns inte.”
Fotnoter
- Olof Palmes rapport till SFS från Pragkongressen publicerades först 1983 i Fib/Kulturfront under rubriken ”Olof Palme i Prag 1950. En kongress i ’fredshetsens’ tecken”. I Dagens eko intervjuades Olof Palme vid hemkomsten från Prag den 29 augusti 1950. Inslaget finns på CDn ”Olof Palme. En levande vilja”, 1996.