Biografiska notiser 1952
Av Stellan Andersson
Diskussionerna från Stockholmskonferensen i december 1950 om hur det fortsatta internationella studentsamarbetet skulle gå till fortsatte vid en ny studentkonferens i Edinburgh i januari 1952. Där beslöt man på svenskt initiativ att bilda ett centralt sekretariat, Coordination Secretariat of National Student Unions, COSEC, som fick till uppgift att samordna studentsamarbetet.
Det budskap Olof Palme framfört vid Stockholms- och Edinburgh-konferenserna och som hade sitt ursprung i artiklarna i Gaudeamus 1950 vidareutvecklade han som ny SFS-ordförande i ett stort anförande kallat ”Der Weg der deutschen Studentenschaft aus der Isolation” inför den andra tyska studentdagen i Berlin fredagen den 2 maj 1952. Här tecknade han först den bakgrund av entusiasm och hopp om ett utvidgat internationellt samarbete som rått vid krigsslutet. Bland alla de internationella konferenser som då ägde rum och de organisationer som bildades var det självklart att studenterna också skulle ha sin: 1946 bildade man i Prag den Internationella studentunionen, IUS. Kontakt och samarbete över gränserna var ju själva grundförutsättningen för universitetens frihet och den akademiska forskningens existens. Speciellt viktigt var det för den studentgeneration som hade kommen hem från fronterna, fånglägren och koncentrationslägren. Under parollerna om fred, nationell självständighet och demokrati skulle världens alla studenter samlas och verka för ett bättre, rikare och fullkomligare liv för alla människor. Det dröjde dock inte länge förrän IUS kom att domineras av de kommunistiska studenterna och förvandlas till ett kamporgan för Kominform.
I nära nog samma ordalydelser som Olof Palme använt i sina artiklar 1950 talade han nu om hur en studentorganisation bör fungera, om nödvändigheten av kompromisser, om solidaritet med de förtryckta, och att när man skall verka för att förbättra studenternas sociala och ekonomiska förhållanden gällde: ”Die praktische Zusammenarbeit ist der Hauptzweck; um diese zu fördern, müssen politische und ideologische Prinzipen, wenn nicht modifiziert, so doch in den Hintergrund gerückt werden.” Detta hade inte varit möjligt i IUS, erfarenheterna från kongressen i Prag 1950 blev helt avgörande, varför det blev nödvändigt att göra ett val och hitta andra samarbetsformer utanför IUS. Detta hade man gjort vid konferenserna i Stockholm och Edinburgh. Speciellt viktigt blev det att man vidgade sitt samarbete att också omfatta studenterna i de nyligen befriade områdena i Asien, Afrika och Latinamerika. De hade oftast varit den intellektuella elit som gått i spetsen för befrielserörelserna. Genom att delta i detta internationella solidaritetsarbete skulle också de tyska studenterna kunna lämna sin isolering.
Olof Palmes tal fick stor uppmärksamhet i de tyska studenttidningarna.
På hemmaplan var det de ”studentsociala angelägenheterna” som stod högst på dagordningen 1952. SFS uppvaktade Kungl. Maj:t (regeringen Erlander) och framförde krav på ”slopande av terminsavgifter vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna” och höjning eller återställande av olika stipendier. I en ledare kallad ”Reformprogram i baklås?” i SFS tidning Studenten konstaterade Olof Palme att ”det är ett sorgligt men obönhörligt faktum att en statsfinansiell besparingsiver i första hand drabbar kulturbudgeten”. Visserligen tedde sig ”studentsociala utredningens förslag fortfarande som ljusblå, numera lätt falnade, framtidsdrömmar”, men de hade förutsatt en kombination av stipendier och lån – ”och hittills är det lånen som tillgodosetts”, fortsatte Palme. Han frågade: ”Är det rimligt i ett samhälle som går mot en allt större utjämning av inkomster och förmögenheter att en viss kategori skall belastas med dryga studieskulder som den senare icke har väsentligt större förmåga än andra grupper att betala?”
Och han konstaterade till sist: ”Om det i alla partiprogram med expeditionell regelbundenhet återkommande kravet på utbildningens demokratisering skall bli mer än en vacker gest åt ett demokratiskt ideal måste samhället vara berett att vidtaga de åtgärder som krävs för dess realiserande. Den närmast till hands liggande lösningen är en kraftig utvidgning av stipendiesystemet. Detta är ett ganska trivialt uttalande och det är närmast genant att ideligen behöva upprepa det.”