Biografiska notiser 1955

Av Stellan Andersson

Att förverkliga socialismens jämlikhetsideal

Våren 1955 fortsatte Assar Lindbäck och Olof Palme sin brandsyn. I artikeln ”Reformpolitik vid skiljevägen” publicerad i Tiden analyserade de den socialdemokratiska reformpolitiken och i synnerhet socialpolitiken, som de menade hade ”varit huvudlinjen i arbetarrörelsens strävan att i praktisk politik förverkliga socialismens jämlikhetsideal”. Över hela det politiska fältet föreföll man nu vara ideologiskt enig med den förda socialpolitiken. Men, fortsatte de, ”den politiska enigheten är kanske inte så stor som den ser ut. Att vara principiellt enig om socialpolitiska reformer är en sak; att acceptera konsekvenserna beträffande skattenivå och erforderliga samhällsingripanden är en annan sak. Redan här har idégemenskapen i allmänhet slut.” De båda författarna hade ”svårt att föreställa sig fortsatt samhällsomdaning utan genomgripande omstöpningar av bestående institutionella förhållanden inom exempelvis näringsliv, arbetsliv och utbildningsväsende”.
Vad man nu måste göra var att diskutera framtiden. Skulle man fortsätta med ”generella inkomstomfördelande socialreformer” när skattetrycket ”kommit upp till en sådan nivå, att även många socialdemokratiska politiker gripits av starka betänkligheter”. Man måste väga kraven på fortsatta generella reformer som allmän skattesänkning, tjänstepensionering, arbetstidsförkortning och höjda barnbidrag mot andra angelägna reformkrav. De pekade speciellt på de eftersatta minoriteternas situation; de handikappade, de kroniskt sjuka, ogifta mödrar, studerande ungdom, liksom på den eftersatta fångvården och sinnessjukvården. Forskning och utbildning var också andra väsentliga områden för reformer. Här krävdes det ”en genomgripande omställning” i attityden till vad som var rimligt att lägga ner i kostnader på utbildningsväsendet: ”Den tekniska utvecklingen ställer krav på resurser för forskning av helt annan storlek än den nuvarande.”

Med stor sannolikhet var det dessa frågor Olof Palme också talade om i sitt första Första maj-tal, som han höll i Glimåkra och Osby. Något manuskript finns inte bevarat, men en av deltagarna i mötet, Bernt Ekvall, berättade långt senare: ”[…] Palme höll ett underbart tal. Han talade om att det var tio år sen kriget tog slut och att Sverige var ett rikt land men att vi försummat dom äldre som inte har någon pension som dom kan leva på, och dom unga och deras skola har vi också försummat. Och det är hög tid att det blir ändring på detta, det måste regering och riksdag se till, sa han. Och han avtackades med väldiga applåder.”(1)

Den högre undervisningen

I nummer 11 av Aktuellt i politik och samhälle publicerades i mitten av juni en osignerad artikel av Olof Palme kallad ”Den högre undervisningen rustas upp” med anledning av ”statsministerns annonserade initiativ att under sommaren tillsätta en universitetsutredning”. Här spann Olof Palme vidare på tråden från artikeln i Tiden. ”Det är ett obestridligt faktum att det senaste århundradets standardhöjning till en mycket västentlig del möjliggjorts av den vetenskapliga och tekniska forskningens framsteg. […] Skall vi kunna hänga med i den industriella utvecklingen i atomatikens [i manuskriptet står ’automationens’] och de långa seriernas tidsålder måste forskningen ges kraftigt ökade resurser.” Han avslutade artikeln: ”Utredningens uppgift blir att på grundval av prognoser av det framtida behovet av akademisk arbetskraft och vetenskaplig forskning göra en långsiktig planering av universitetens och högskolornas fortsatta utbyggnad. […] Det är ett utpräglat samhällsintresse att denna utredning snabbt leder till resultat.”(2)

LKAB:s förstatligande

En annan stor fråga som inför ett beslut i riksdagen senare under året livligt diskuterades var om LKAB skulle förstatligas. Staten ägde redan hälften av aktiekapitalet, resten ägdes av Grängesbergsbolaget. Staten hade dock rätten att vart tionde år lösa in dessa aktier och det var detta man nu kunde göra till en kostnad av 1 miljard kronor. En utredning hade enhälligt förordat detta.
I en artikel, ”Malmen i norr”, i SSU:s tidning Frihet kastade Olof Palme sig in i denna debatt och konstaterade: ”Det är självklart att förstatligandet av malmfälten innebär fullföljandet av en socialistisk princip. […] Med all sannolikhet kommer samhället att överta kontrollen över [dessa]. Det betyder att vi för omväxlings skull får uppleva ett positivt initiativ för att överföra kontrollen över produktionsmedlen i samhällets hand.” Annars var det vanligtvis så att ”samhällets insatser har i huvudsak begränsats till att rycka ut som räddningskår”. Och även om ”den tekniska utvecklingen och välfärdspolitiken medfört ökat samhällsinflytande och en kraftigt utbyggnad av den offentliga sektorn […] över väsentliga delar av produktionen är det okontrollerade fåtalates inflytande nästan orubbat”. Debatten om LKAB:s förstatligande hade avslöjat en viktig skiljelinje i svensk politik. Den bekräftade en gammal iakttagelse: ”I alla principiella idédebatter står de borgerliga i för att ansluta sig till så mycket som möjligt av socialismens idévärld. Det är i de konkreta frågorna som skiljelinjerna kommer fram.”

SSU:s studieledare – och ideologiernas betydelse

Vid Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds kongress i september valdes Olof Palme till förbundets studieledare och ledamot av dess verkställande utskott. I sitt tacktal till kongressen den 8 september sade han: ”Vi åsyftar att driva samhällsutvecklingen vidare i demokratisk och socialistisk riktning. I denna strävan måste vi ständigt räkna med motstånd från det beståendes idéer och i kanske ännu högre grad motstånd på grund av det beståendes allmänna tröghet. Om vi skall lyckas med vår uppgift, behöver vi vilja och kunskap, och det är kunskapen som ger fasthet åt viljan. Vi socialister är dömda av vår tradition och av vår ideologi att syssla med fakta, att basera våra argument på konkreta ting och att vädja till människornas förnuft och saklighet. Vi måste plöja med fakta och siffror. Men vi måste samtidigt hålla greppen om de väsentliga idépolitiska och ideologiska sammanhangen.”Tillsammans med sin företrädare på posten som SSU:s studieledare, Torsten Eliasson, skrev Olof Palme ett brev i den ideologiska kursboken Program Praxis Perspektiv kallat ”Vad skiljer?”. Här tog man upp och diskuterade Herbert Tingstens tes att utjämningen mellan partierna nu gått så långt att ideologierna förlorat sin betydelse och att man kunde tala om ”en rörelse från politik till administration, från principer till teknik”. Genom att analysera de begrepp ”som utgör riktpunkter för socialdemokratin, nämligen frihet, jämlikhet, samverkan och solidaritet” och ”klarlägga vilken innebörd de olika partierna lägger in i dem”, hoppades man framför allt kunna klarlägga ”skiljelinjerna mellan socialism och liberalism”. Eftersom Högern deltog så lite i den idépolitiska debatten, Bondeförbundet hade en speciell ställning, och kommunisterna i sammanhanget saknade intresse, lämnades de utanför!

Rigolettokonferensen

I sina memoarer berättade Tage Erlander att Olof Palme någon gång under 1955 i en promemoria tagit upp en diskussion om socialdemokratins förhållande till näringslivet. Denna promemoria skulle till och med ha varit upphov till de tankar som ledde fram till den berömda s.k. Rigolettokonferensen som ägde rum i mitten av november 1955. Konferensen Tekniken och morgondagens samhälle samlade flera hundra deltagare: politiker, ledare från näringslivet, fackföreningsfolk och vetenskapsmän för att diskutera forskningens och vetenskapens roll i det framtida samhällsbygget. Det var här planerna på den fredliga atomenergins utbyggnad presenterades och det var här automationen, framstegen inom elektroniken och växtförädlingen diskuterades. ”Konferensen präglades av tro på framtiden och utvecklingsoptimism”, skrev Erlander.(3)

Fotnoter

  1. ”Den pågen, han kommer att gå långt.” Bernt Ekvall, intervjuad i boken Berättelser om Palme. I samtal med Tom Alandh och Birgitta Zachrisson. Stockholm 1996.
  2. Den 20 mars 1955 deltog Olof Palme i en radiodebatt som hette ”Får vi tillräckligt med studenter?”. Han avgav tillsammans med övriga ledamöter av SSU:s verkställande utskott [och som författare?] för SSU:s räkning den 10 december 1957 ett remissyttrande över 1955 års universitetsutrednings betänkande ”Den akademiska undervisningen”. Se SSU:s verksamhetsberättelse 1.7.1955-30.6.1958, s. 133-147. Den 26 oktober 1959 utsågs Olof Palme av ecklesiastikministern till ordförande i den studiesociala utredning som hade att föreslå åtgärder på den högre utbildningens område. I mars 1960 underströk SSU i sitt yttrande, undertecknat av Kurt Ward och Olof Palme, till Universitetsutredningens sjätte betänkande kravet på att den föreslagna utbyggnaden av den högre undervisningen ”nu ofördröjligen måste igångsättas”. Se SSU:s verksamhetsberättelse 1.7.1958-30.6.1961, s. 105f.
  3. Tage Erlander: 1955-1960, s. 111f. Erlander erinrar dock om att han i sitt avslutningsanförande också varnade för de svårigheter och risker som växte fram ”i den vetenskapliga revolutionens spår” (s. 31f.). Föreläsningarna och diskussionsinläggen samlades i en bok som kom ut våren 1956 på Tidens förlag under titeln Tekniken och morgondagens samhälle.

Gå bakåt till 1954 | Gå vidare till 1956