Biografiska notiser 1970

Av Stellan Andersson

Arbetslivets förnyelse

Den 9 december 1969, ett par månader efter det att Olof Palme hade tillträtt som statsminister, bröt den vilda strejken ut i LKAB-gruvorna i malmfälten. ”Norrlandsfrågan” blev därmed Olof Palmes första stora prövosten som statsminister. En fråga där han inte kunde agera. Första gången han offentligt kommenterade strejken var i en nyårsintervju av Dieter Strand i Aftonbladet den 4 januari 1970: ”Min första impuls när strejken kom var att åka upp dit. Ta en debatt med arbetarna. Då fanns det ingen som bad mig komma. Längre fram blev det klart att det var omöjligt för regeringen att ingripa. Det skulle fått oöverstigliga konsekvenser för framtidens arbetsmarknad.”(1) På frågan om han inte såg något positivt med strejken, svarade han: ”Vilda strejker kan omöjligt vara en metod att skapa ett bättre samhälle.” Och han tillade: ”De problem som dramatiseras av strejken kan man nästan ord för ord läsa om i vårt jämlikhetsprogram eller i mitt tal på partikongressen.”
LKAB-strejken blev på sätt och vis startpunkt och symbol för diskussionerna om arbetslivets villkor som kom att prägla den politiska debatten under 1970-talet. I remissdebatten den 21 januari 1970 utvecklade Olof Palme sina synpunkter: ”Betydelsen av konflikten vid malmfälten ligger i hög grad i att stora delar av svensk allmänhet fått en plötslig konfrontation med kroppsarbetets villkor i svenskt arbetsliv. Där öppnade sig en värld, som för många tycktes helt okänd. Jag sade att gruvarbetarnas villkor avsevärt kan förbättras, bl.a. därför att de arbetar i en högproduktiv industri. Men tro inte att problemet därmed allmänt sett är löst. Det finns många grupper som har det avsevärt svårare och där de ekonomiska handlingsmöjligheterna till förbättringar är mycket snävare. Det är när vi skall söka finna vägar att tillgodose deras rättmätiga önskemål som de verkliga solidaritetskraven kommer att ställas på det svenska folket. […]
Min föreställning är denna: i det ögonblick människor får bättre möjligheter att diskutera brister i den verklighet som omger dem i arbetsliv och på grundval därav föra fram förslag, kommer kritiken och kraven att skärpas. Det finns mycket i arbetsliv och samhälle i stort som fortfarande är vrångt, orättfärdigt och orättvist. Ökad demokrati kommer att innebära att detta blottläggs och att det förs fram krav på förändringar. […] En del av dessa krav kommer att kunna tillgodoses inom det enskilda företagets ram, men kraven på förändringar kommer att spänna över betydligt vidare fält. De kommer att beröra industrier och branscher, de kommer att gälla en djupgående förändring av samhället i stort.”
I socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris (1970, nr 5) fortsatte han argumenteringen. Det handlade om löntagarnas inflytande: ”Den höggradiga koncentrationen i näringslivet – en utveckling som av allt att döma accentueras – medför att några styrelseposter för de anställda i ett enskilt företag inte kan skapa det inflytande varigenom de grundläggande besluten av vikt för anställningstrygghet och medinflytande kan påverkas. Sådana beslut fattas ofta i andra maktcentra inom det enskilda näringslivet och ibland av utländska kapitalintressen. För socialdemokratin står det klart att ökad demokrati och vidgat inflytande för löntagaren kräver en samtid utbyggnad av den ekonomiska demokratin och företagsdemokratin. […] Socialdemokratins uppfattning är att det verkliga hotet mot den enskildes trygghet och frihet finns i marknadskrafterna och att den allvarligaste maktkoncentrationen återfinns i näringslivet.” I en valintervju i Dagens Nyheter den 9 augusti sade Olof Palme: ”Men vi är inte dogmatiska när det gäller hur en demokratisering av näringslivet skall organiseras. […] Vad vi vill få fram är en förstärkt maktbalans.” Företagen såg han som ”ett trepartsförhållande mellan ägarna, samhället och de anställda.”
I ett anförande vid Exportföreningens årsstämma den 28 april diskuterade han förtroendefrågor och påpekade: ”En avgörande förutsättning för förtroende och gemenskap i samhället är att klyftorna mellan olika grupper inte är för stora utan minskas. Växer skillnaderna mellan olika löntagargrupper, mellan löntagare och kapitalägare, mellan företagsledare och anställda i socialt och ekonomiskt avseende, i avseende på makt och inflytande – då hotas på allvar förtroendet i ett samhälle. Stora grupper får inte lämnas utanför samhällets vanligaste förväntningar, dömas till att ha låga löner, känna otrygghet i sysselsättningen, sakna social service, uppleva sig vara utan möjlighet att påverka arbetsplats och bostadsmiljö.”
I centrum stod därför arbetslivets villkor: ”Takten i arbetslivet har blivit hård. Rationalisering är nödvändig om vi vill få ett ökat utbyte av produktionen och hävda oss i konkurrensen med utlandet. Arbetsprocesserna blir alltmer reglerade. Det betyder hårt tempo. 80 procent av LO:s medlemmar upplever hälsorisker på sin arbetsplats. Varje år skadas 120000 människor i arbetslivet, 2000 invalidiseras och 350 dödas. Man räknar med att 300000 människor i tung industri lider av hörselskador.” På Statsanställdas förbunds konstituerande kongress i maj sade Olof Palme: ”Det är ur denna verklighet som samhällskritiken hämtar näring. Människorna träder fram och kräver att problemen skall lösas. De vänder sig till oss, ty de hoppas att det är vi som kan förändra denna verklighet, så att de kan få bättre villkor. Vår stora motståndare är verkligheten, trög och svår att förändra. Men nödvändig att förändra om människorna skall få det bättre! Därför talar man om jämlikhet. Det är helt enkelt en fråga om att sätta in våra gemensamma krafter på ett sådant sätt att vi i första hand hjälper dem som har det svårt, drabbas av orättvisor, riskerar att släpa efter i samhällsutvecklingen. Det är helt enkelt en fråga om attityder.”

Jämlikheten är en frihetsrörelse

I riksdagens allmänpolitiska debatt den 21 januari 1970 hade Olof Palme tagit upp frågan om jämlikhetens egentliga innebörd: ”När vi sätter jämlikheten i förgrunden för 1970-talets politik, innebär detta ytterst att kampen för människovärde vidgas. Framtiden är full av oro och risker. Vi har inte mycket av vägledning att hämta från andra länder och samhällssystem i detta avseende, ty bristen på jämlikhet är det mest utmärkande kännetecknet för dagens värld. Det gäller alla länder, vare sig de är fattiga eller rika, diktaturer eller demokratier. Vi måste bryta ny mark och nya vägar där ingen framgång finns garanterad. Styrkan ligger i den klara viljeinriktningen och i förtroendet för att demokratin ständigt kan vidgas och ständigt gå vidare framåt mot sin ursprungliga vision om människors lika värde.”
På SSU:s kongress i början av maj sade Olof Palme: ”Vilka är de stora områden, där vårt samhälle utifrån vår ideologiska grundsyn måste förändras. Det har vi tagit upp i jämlikhetsdebatten. Det är ett täckord som röjer det hela. […] Det är fråga om att bryta ner inkomstskillnader och att skapa rättvisa i arbetslivet, det rör bostadsförhållanden och skolsituation – det rör vartenda område. Jag präglade en gång slagordet, att det är en färdriktning för att gripa sig an med samhällets omstöpning.” Och på Fastighetsanställdas förbunds kongress i juni konstaterade han: ”Man har åter börjat angripa jämlikheten. Man säger att den förkväver friheten, att människorna blir alltför lika och att allt blir nivellerat. Vi säger precis tvärtom: jämlikheten är en frihetsrörelse. Det syftar till att befria människorna från alla de band och bojor som det gamla klassamhället lade på oss. Det är just om människorna blir mer jämlika som vi märker hur olika vi är varandra som personer. Detta är jämlikhetens ideologiska bakgrund.”
I ett enkätsvar om jämlikhet i Göteborgs-Tidningen den 8 februari 1970 svarade Olof Palme: ” Jämlikhet är inte något som kan uppnås vid en viss given tidpunkt. Jämlikhetsmålet är en färdriktning för det politiska arbetet. Det samhälle vi arbetar i förändras ständigt. När vi brutit ner klasskillnader och privilegier som vi fått i arv har nya orättvisor uppstått. En del av dem har vi paradoxalt nog själva skapat genom vår jämlikhetssträvan. Till exempel: Den nya skolan är ett viktigt steg på vägen mot en lika start i livet för de unga. Men den skapar en klyfta mellan de unga och den äldre generationen, som inte fick chansen till utbildning. En politik med jämlikheten som mål måste därför ständigt konkret anpassas till den aktuella verkligheten.”
Diskussionen om jämlikhet handlade också i stor utsträckning om förhållandet mellan mäns och kvinnors villkor och deras respektive roller. Anledningen till att förändringarna här gått så långsamt menade Olof Palme berodde på ”seglivade traditioner och föreställningar” (Morgonbris 1970, nr 2). I en artikel ”Utjämningen måste drivas vidare” som publicerades i flera tidningar tog Olof Palme upp frågan om skattereformen, som riksdagen antagit under våren, och dess betydelse, dels för låginkomsttagarna, dels för kvinnorna: ”Att en individuell beskattning införs innebär ett viktigt steg mot ökad jämlikhet och självständighet för kvinnorna. Jag är övertygad om att med den satsning vi nu gör inför 1970-talet på daghemsutbyggnad, inom utbildningens område och med individuell beskattning, så kommer kvinnorna när detta årtionde är slut att på ett helt annat sätt än tidigare prägla arbetslivet, det fackliga arbetet och de politiska församlingarna. Och när kvinnans självständighet ökar så ökar också valfriheten för mannen.”
I en intervju i Hertha svarade Olof Palme på frågan ”På vad sätt behöver mansrollen förändras?”: ”Kvinnornas problem har hittills dominerat debatten. Men en förändring av samhället i den riktning vi önskar kräver en förändring av både kvinno- OCH mansrollen. Man får inte göra ingrepp i den ena utan att det får återverkningar på den andra. Det är en fin paroll att inte bara tala om ”kvinnans jämlikhet” utan också om ”mannens frigörelse”. Männens situation i jämställdhetsproblematiken uppmärksammade Olof Palme också i ett tal inför the Women’s National Democratic Club i Washington, D.C., den 8 juni under sitt besök i USA. Han konstaterade att ”the emancipation of men and women would imply considerable advantages from all points of view. The men should have a larger share in the various aspects of family life, for example, better contact with the children. The women should become economically more independent, get to know fellow-workers, and have contacts with environments outside the home. The greatest gain of increased equality between the sexes would be, of course, that nobody should be forced into a predetermined role on account of sex, but should be given better possibilities to develop his or her personal talents.” I den nuvarande rollfördelningen var, menade Olof Palme, “the greatest disadvantage with the male sex role”, att “the man has too small a share in the upbringing of the children” och att “the ability to show affection and to establish contact with children has not been encouraged in the man”. Den nya mansrollen krävde att mannen “must reduce his contributions in the working life – and maybe also in politics – during the period when he has small children. This is what women always had to do alone earlier. From the point of view of national economics, we could manage this loss in production if we can instead stimulate women to make increased contributions in this area.”

De små staternas rätt

De små staternas rätt blev ett av de utrikespolitiska teman som Olof Palme som statsminister i olika sammanhang tog upp under 1970. I sitt första stora anförande i utrikes- och försvarspolitiska frågor som han höll vid Folk och försvars konferens i Storlien den 2 februari 1970 sade han: ”De drömmar och förhoppningar som ute i världen driver människor till att kräva nationell frigörelse och social rättvisa är inte främmande för oss. De folk som under åren efter världskriget fått sin frihet utgör liksom vi små nationer. De vill liksom vi frigöra sig från den uppdelning av världen i två block som riskerar att låsa attityderna och skada det internationella samarbetet.” Och ”De smärre staterna får inte genom tystnad ge sken av ett godkännande av åtgärder som de anser strida mot sina intressen och sina värderingar. De måste motarbeta uppkomsten av intressesfärer och underlätta militärblockens bortvittrande. De måste efter måttet av sina krafter enskilt och i samverkan lämna positiva bidrag till byggandet av en rättvis och fredlig världsordning.”
Under sitt besök i USA i juni fick han vid flera tillfällen möjlighet att utveckla vad den svenska neutralitetspolitiken betydde. Inför National Press Club i Washington, D.C. den 5 juni sade han: ”Vår neutralitet dömer oss inte till tystnad. Delaktighet innebär att ha synpunkter och ta ställning. Detta följer redan av vårt medlemskap i Förenta Nationerna. Vi gör inte anspråk på att besitta någon högre visdom, inte heller äga en djupare insikt än andra nationer. Men de åsikter ett litet neutralt land som Sverige för fram kan aldrig rimligtvis uppfattas som ett uttryck för maktpolitiska ambitioner eller som fiendskap mot andra nationer. När vi om olika frågor uttrycker meningar grundar de sig på vår egen självständiga bedömning. Detta är fullt förenligt med en utrikespolitik baserad på strikt neutralitet vad beträffar den nationella säkerheten.” Inför Foreign Policy Association i New York den 10 juni sade han: ”Samarbetet för fred inom FN:s ram grundas på erkännandet av gemensamt ansvar och skulle bli meningslöst om de mindre länderna inte fritt gav uttryck för sina uppfattningar just därför att de är små.” I sitt anförande vid Förenta Nationernas generalförsamlings högtidssession den 20 oktober med anledning av FN:s 25-årsjubileum konstaterade han: ”Att stärka Förenta Nationerna är av utomordentlig betydelse för de små länderna. Stadgan som sådan erbjuder ett förträffligt maskineri för samspelet mellan de stora och de många små staterna i världen. Det kunde ge varje land tillfälle att aktivt och konstruktivt delta i arbetet för fred och en bättre framtid.” I vad Olof Palme kallade ”en strategi för att överleva” pekade han på några viktiga frågor för ett ”internationellt samarbete i praktisk handling”: nedrustningen, bekämpande av rasism och kolonialism i Södra Afrika, respekten för de mänskliga rättigheterna, hotet mot miljön, skillnaden mellan rika och fattiga. Han sade: ”Vi kan inte skylla ifrån oss på vetenskapsmän och experter, på teknisk utveckling och anonyma ekonomiska krafter. Katastrofen, om den kommer, vore i allt väsentligt ett resultat av felaktiga politiska beslut eller underlåtenhet att fatta politiska beslut. Det betyder att världens avgörande problem till sin natur är sociala och politiska och måste lösas med sociala och politiska metoder. Därför kan utvecklingen endast vridas rätt av folken själva som i kraft av sin längtan efter fred och social rättvisa driver fram de förändringar i samhällenas struktur och i förhållandet mellan länderna som är en förutsättning för fred i världen och solidaritet och rättvisa inom och mellan folken. I denna strävan är Förenta Nationerna ett omistligt instrument.”

Norden och Europa

Vid Nordiska rådets session i Reykjavik i februari rekommenderade rådet enhälligt att den traktat om ett fastare ekonomiskt samarbete mellan de nordiska länderna som statsministrarna tidigare godkänt, den s.k. NORDEK-överenskommelsen, skulle behandlas av parlamenten i respektive land under våren. Den 24 mars meddelade den finska regeringen att ett undertecknande av traktaten inte borde äga rum under nuvarande skede.
Vid Nordiska rådets session hade Olof Palme sagt: ”Debatten om en nordisk tullunion har varit något av en lång natts färd mot gryning. Det började egentligen på Harpsund 1954. Förslaget har sedan dess mött många svårigheter och besvikelser. Tanken har upprepade gånger dödförklarats. Men den har ständigt tagits upp på nytt. Och nu – efter 16 år – tycks den äntligen stå inför sitt förverkligande.” I en hårdnande internationell konkurrens skulle en tullunion med frihandel stimulera dynamiken och stärka hållfastheten i våra ekonomier, menade Olof Palme. Han fortsatte: ”Syftet med tullunionen är att utnyttja och förstärka frihandelns resultat och möjliggöra en effektivare anpassning av produktionsresurserna. Detta blir i takt med den tekniska utvecklingen allt mer nödvändigt. En av förutsättningarna för denna anpassning av resurserna är att skapa så långt möjligt gemensamma konkurrensförutsättningar. En fortsatt frihandel utan gemensam tullunion skulle rubba dessa förutsättningar.” Han uppmanade: ”Nordek står på egna ben. Framtiden måste ta hand om sina problem, vilkas lösning vi i dag ej känner. Nordek kan vi förverkliga här och nu. Låt oss gripa den möjligheten!”
Olof Palme hade lagt ner ett stort arbete på Nordek-förhandlingarna och besvikelsen på misslyckandet blev därför stor.

Under mars och april besökte Olof Palme Bonn, London och Paris för att presentera den svenska positionen inför kommande förhandlingar om en utvidgning av den europeiska gemensamma marknaden, EEC. I sitt anförande inför Exportföreningen den 28 april sade han: ”Det har alltid varit en klar målsättning för svensk handelspolitik att medverka till ett upphävande av marknadssplittringen i Europa. Vi vill aktivt bidra till att skapa en europeisk stormarknad som samtidigt präglas av en öppen och generös inställning mot tredje land. Av särskild betydelse är därvid naturligtvis avspänningssträvandena i Europa och inställningen till de fattiga länderna. I ett europeiskt samarbete torde vi möta mindre svårigheter på det ekonomiska området än många andra länder som önskar ansluta sig till EEC. Den för oss avgörande frågan är på vad sätt ett sådant samarbete kan förenas med en fast och konskekvent neutralitetspolitik.” Olof Palme kunde konstatera att ”vid mina samtal ute i Europa har man inte endast uttryckt en vilja att respektera den svenska neutralitetspolitiken. Man har uttryckt ett positivt intresse för att denna politik konsekvent skall fullföljas, därför att den gagnar ett vidare fredsintresse.” I en intervju i Göteborgs-Posten den 26 juli sade han: ”För vår del bidrar vi till avspänningssträvandena genom en aktiv och självständig neutralitetspolitik. Förutsättningen för att vi ska kunna ansluta oss i någon form till ett utvidgat EEC är att vi kan bevara vår utrikespolitiska kurs oförändrad. […] Det får inte uppstå någon tvekan om att Sverige önskar orubbligt fortsätta sin neutralitetspolitik.”

Valet

Den 20 september 1970 tillämpades för första gången en gemensam valdag för valen till den nya enkammarriksdagen och till landsting och kommuner. Valet blev en tillbakagång för socialdemokraterna, som förlorade den absoluta majoriteten i riksdagen.
Vid sidan av jämlikhetsfrågorna hade de stora prisökningarna blivit en viktig valfråga. I slutet av augusti infördes prisstopp på livsmedel, i början av oktober vidgades det till att omfatta alla varor. I början av november lade regeringen fram ett åtstramningspaket som syftade till att minska överhettningen i ekonomin. Under senare delen av året började arbetslösheten att stiga. I riksdagens allmänpolitiska debatt den 28 oktober analyserade Olof Palme valresultatet: ”En väsentlig förklaring till motgången […] är att söka i den ekonomiska situationen, framför allt då prisstegringarna”, menade han. ”För det första var det fråga om kraftiga prisstegringar, vilka omedelbart påverkar människornas vardag och skapar irritation. Hushållspengarna räcker mindre, lönekuvertens innehåll krymper. […] För det andra skapar en hård ekonomisk politik, som syftar till att hålla tillbaka prisstegringarna, nya missnöjesanledningar. Räntan stiger. Det drabbar egnahemsägare, småföretagare och andra grupper. Kreditrestriktionerna gör det svårt, nästan omöjligt, att låna pengar, taxor och avgifter höjs. […] Ett litet land ställs inför en i det närmaste omöjlig uppgift när det skall försöka att på egen hand bemästra en prisstegringsvåg, som går över praktiskt taget hela världen. Vi är i hög grad beroende av omvärlden. Det som händer med den internationella ekonomin drabbar oss mer eller mindre oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur. […] Vi ville inte bekämpa prisstegringarna med arbetslöshet. En sådan politik skulle hårt ha drabbat framför allt Norrland och den äldre arbetskraften.”

Fotnoter

  1. I en intervju i Kvällsposten den 18 januari 1970 sade Olof Palme: ”Jag uttryckte mig väl inte så. Jag sa: i allra första början så övervägde jag möjligheten att fara ditupp. Men jag bara konstaterade att det inte förelåg någon inbjudan.”

Gå bakåt till 1969