Biografiska notiser 1948
Av Stellan Andersson
Olof Palme var 21 år gammal, när han i februari 1948 som student vid Kenyon College i Ohio, USA, nåddes av nyheterna om den kommunistiska kuppen i Prag. Ett klart ställningstagande mot kommunismen, liksom en alldeles speciell relation till Prag, skulle komma att spela en viktig roll i Olof Palmes liv. Långt senare skrev han:
Pragkuppen 1948 var för många i min generation en avgörande politisk upplevelse. Inga förmildrande omständigheter kunde anföras till försvar för övergreppet. Tjeckoslovakien var en utvecklad industrination med väl fungerande demokratiska institutioner. Men den tjeckiska demokratin krossades över en natt genom militärt övervåld och med obarmhärtig förföljelse av oliktänkande som följd.” (1)
Nu våren 1948, när det kalla kriget snabbt förvärrades, och långt hemifrån sedan flera månader, analyserade han Sovjetunionens politik mot sina grannländer och Sveriges läge och neutralitetspolitik i en artikel i tidskriften The Advocate under rubriken ”Chechoslovaka gone – what about Sweden?”. Några månader senare skrev han sitt examensarbete om Friedrich A. von Hayeks bok Vägen till träldom, som hävdade att socialism och planhushållning skulle leda till ofrihet och demokratins undergång. Olof Palme fann att inte heller i en otyglad marknadsekonomi kunde frihet och demokrati bli bestående. (2)
Olof Palmes politiska intresse för en tredje väg mellan kapitalism och kommunism hade, enligt vad han själv senare påstod, väckts i ett annat sammanhang våren 1947: ”Jag hade inte alls tänkt syssla med politik. Men den stora skattestriden för tio år sedan måste man ju i alla fall ta del i och en kväll gick vi några stycken och lyssnade på en diskussion i Konserthuset. Jag tyckte att Wigforss var oändligt överlägsen de andra i argumenteringen: lätt, klar, genomtänkt i sina satser. Sen var det inget snack om saken, jag blev intresserad av politiken och fick sympati för de Wigforsska linjerna. (3)
I USA umgicks han sedan i radikala kretsar och var med om att bilda en socialistisk förening under sitt collegeår.(4) Han fick också ett djupt och bestående intryck av de stora klasskillnaderna och orättvisorna i det amerikanska samhället under den liftarturné han gjorde i ett 30-tal delstater och under ett besök hos släktingar i Mexico City efter sin examen sommaren 1948. (5) I Detroit hade han träffat den berömde fackföreningsledaren Walter Reuther, ordförande i världens största fackförbund, automobilarbetareförbundet. (6)
Hemma i Sverige hösten 1948 fortsatte Olof Palme studera juridik vid Stockholms högskola.(7) Erlander vann sin första, oväntade seger i det svenska valet och socialdemokratin kunde fortsätta regera. I USA var det presidentval. Olof Palme följde detta med intresse och skrev flera artiklar för Utrikespolitiska institutet, en publicerades i den socialdemokratiska Afton-Tidningen den 1 november, en annan i fackförbundstidningen Virkesmätaren i mitten av samma månad. I den senare analyserade han varför Truman segrat och bl.a. pekade han på fackföreningarnas roll i valet och kunde konstatera betydelsen av att de engagerade sig i en valrörelse: ”Härmed kan inte nog framhållas vikten av att arbetarrörelsen för första gången gjort ett definitivt politiskt ställningstagande.” Han fortsatte: ”Det betyder att arbetarna slutligen stigit till politiskt medvetande och inflytande. […] Arbetarrörelsens uppslutning bakom det demokratiska partiet innebär att detta parti för oöverskådlig tid framåt fått en potentiell och naturlig majoritet inom folket.”
Strax före jul 1948 publicerade han en ny artikel i Afton-Tidningen, ”Laski och manifestet”, denna gång om det Kommunistiska manifestet som fyllde 100 år. Han utgick från en engelsk nyutgåva med introduktion av den radikale labourpolitikern Harold Laski. Här fortsatte han sina resonemang om kommunismen från våren. Marx och Engels menade Palme hade varit reformister. Den kommunism som Sovjetunionen med Lenin och Stalin representerade var inte deras. Han skrev: ”Marx betvivlade aldrig nödvändigheten av de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna, åsikts- och yttrandefrihet, fria och allmänna val o.s.v., utan vilka varje omvälvning vore av högst tvivelaktigt värde.” Och han lovordade manifestet: ”Det är skrivet i en stil som i fråga om dramatisk intensitet, gnistrande klarhet och passionerad segerstämning inte kan lämna något övrigt att önska. Så har också manifestet blivit historiens främsta politiska stridsskrift vars betydelse och inflytande ännu knappast kan överblickas. Tvärtom frapperas man vid en genomläsning av hur det ännu på ett sällsamt sätt synes handla om samtida problem. Dess grundläggande idéer äga till stor del samma giltighet som för hundra år sedan …”.
Fotnoter
- Delar av artikeln ”En borgerlig regering – ett steg tillbaka” i Fackföreningsrörelsen 1968, nr 17/18, hade sitt ursprung i det tal Olof Palme höll i Malmö den 21 augusti 1968 efter Sovjetunionens inmarsch i Prag.
- Se Bertil Torekulls intervju med Olof Palme ”Bekämpa nyliberalismen huvuduppgift” i Östgöta Correspondenten 1985-09-12.
- Se Lars Öhngrens porträtt av Olof Palme, ”Erlanders skugga”, i Vecko-Journalen 1958, nr 2. Referat av skattedebatten i Konserthuset den 25 april 1947 finns t.ex. i Morgon-Tidningen 1947-04-26.
- Anders Bojs intervju i Studenten 1964. Här berättade Olof Palme också att han under åren 1944-45 ofta ”sprang hos Clarté”.
- Yvonne de Geer berättar i en artikel i Aftonbladet den 11 januari 1970, ”I Mexico kallas han ’svensken med pratögonen’!”, om Olof Palmes besök hos sin släkting Ramon Palme och hans familj under ett par veckor sommaren 1948; hur han får praktisera i lagret till släktingens järnaffärer, hur han som inkasserare hjälpte en tjänsteman från morgon till kväll och till ”fots och buss” gjorde hela Mexico City, hur han snabbt lärde sig spanska. Hon får också citera ett av de många brev från Olof Palme som släktingarna fått; detta från Palmes hemresa genom USA, daterat den 8 augusti 1948:
”På tåget satt jag bredvid en söt flicka från Colombia. Hon skulle till Columbiauniversitetet i New York för att studera engelska. Än så länge kunde hon inte ett ord. Hon ömsom undervisade mig i spanska sånger, ömsom kräktes på min skjorta. Jag låter i regel söta flickor få göra precis vad dom vill med och på mig, med det här blev lite för mycket av det goda. Så jag drog fram en pillerburk jag hade med mig. Dessa piller används till vad man i vår familj kallar för ’katrinplommon-sjukan’. Dom är mycket starka, man bör inte ta mer än ett. Jag gav henne fyra, vilket borde ha satt P även för den mest galopperande magåkomma hos ett jätteexemplar av elefantsläktet. Det botade också hennes åksjuka, men försatte henne samtidigt i ett tillstånd av så djup melankoli att hon under resten av resan försökte lära mig göra korstecken och till och med reciterade poesi. Hon hade inga pengar och kunde inte språket. Så när vi kom fram till San Antonio stoppade jag ner henne i ett badkar, gick ut och växlade hennes få pesos, köpte biljett åt henne, polletterade hennes bagage, plockade upp henne ur badkaret och satte henne på bussen, lånade henne 10 dollar och sa till föraren var hon skulle gå av och byta buss. Om den bruden inte dök upp i New York, så inte är det mitt fel. Det hela är desto märkligare som jag aldrig ens varit i närheten av pojkscouterna.”
- Om sina möten då och senare med Walter Reuther skrev Olof Palme i Aftonbladet den 11 maj 1970.
- Olof Palme hade skrivit in sig vid Stockholms högskola i september 1944, men studierna hade avbrutits av värnplikt och utbildning till reservofficer, av journalistpraktik på Svenska Dagbladet, och av året vid Kenyon College.