Biografiska notiser 1969
Av Stellan Andersson
Kulturpolitikens gränser
”Sköna stund”, Riksutställningars vandringsutställning om den rika västvärldens, och i synnerhet Sveriges förhållningssätt till de fattiga folken i Tredje världen vållade genom sina provokativa texter och utmanande bilder en våldsam debatt i början av år 1969. Utställningen karaktäriserades i en frågestund i riksdagen av en moderat ledamot som ”en rent politisk utställning med klar inriktning på vänsterextremism med smädelser och utfall mot bl.a. Landsorganisationen och vårt näringsliv”. Kunde sådana utställningar tillåtas ”komma till uttryck med allmänna medel?” frågade man sig.
Olof Palme som ansvarigt statsråd för kulturpolitiken svarade: ”[Det] förekommer sådant som jag i mitt personliga tyckande upplever som tarvligt eller enfaldigt eller som ger uttryck för värderingar som jag inte delar och som jag i olika sammanhang intensivt bekämpar. Men därifrån till att ingripa med ekonomiska eller andra repressalier är steget långt. Det kan med viss tillspetsning sägas att kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker mycket illa om. […] Det skulle vara ganska allvarligt om statsmakten ingrep mot den rika mångfald som karaktäriserar svenskt kulturliv.”
I Göteborg senare under året hotade det ansvariga kommunalrådet med att de anslagsbeviljande myndigheterna hade rätt att lägga sig i Stadsteaterns val av repertoar. Denna gång gällde det Kent Anderssons pjäser som ansågs vara alltför samhällskritiska. Olof Palme upprepade i en artikel i Dagens Nyheter den 5 augusti, ”Konstnären bland mecenater och kommunalråd”, sina ståndpunkter från debatten i riksdagen i januari och tillade: ”Den som ogillar konkreta inslag i kulturproduktionen bör naturligtvis kritisera den konstnärliga utformningen, avslöja felaktiga sakuppgifter, bekämpa de idéer och värderingar som väckt hans misshag. Det är demokratins väg. Men han bör inte kräva att samhället ingriper med sin övermakt eller, om han sitter i den positionen, själv företa ett sådant ingripande. Det är den autoritära intoleransens väg.”
Vindelälvens utbyggnad
”Det farligaste vi kunde råka ut för här i landet vore […] en klyvning av befolkningen i två nationer – i ett expansivt och relativt välmående Syd- och Mellansverige och ett utarmat Norrland där människorna upplever sig som övergivna”, skrev Olof Palme i ett svar till Lars Gyllensten om Vindelälvens utbyggnad den 10 maj i Dagens Nyheter. Frågan om Vindelälvens framtid diskuterades intensivt under slutet av 1960-talet. Här ställdes miljö-, regional- och sysselsättningspolitiska frågor tydligt emot varandra, medan energifrågan spelade en mer underordnad roll. Olof Palme menade att ”den kanske viktigaste inrikespolitiska uppgiften under de närmaste åren” därför handlade om ”en regional utjämningspolitik som – i ett läge där rationaliseringen inom basnäringarna gått fortare än någon förutsett – ger möjlighet till ökad industrialisering och därmed fler arbetstillfällen i skogslänen”. Men han varnade också: ”Det vore att jaga efter vind att förespegla norrlänningarna att en näringspolitik med detta syfte någonsin kan motsvara alla de förväntningar som möter i dessa delar av landet. Och det är ofrånkomligt att det kommer att ta tid innan olika projekt kommer till utförande.”
Den 1 april 1970 beslöt regeringen att inte bygga ut Vindelälven.
Vuxenutbildning
”Tanken på en ständigt återkommande utbildning, ett växelspel mellan utbildning och annan verksamhet livet igenom är onekligen fascinerande”, sade Olof Palme i sitt anförande om utbildningsfrågorna på den socialdemokratiska partikongressen den 30 september 1969. Vuxenutbildningen och den så kallade varvade utbildningen hade tidigare under året behandlats i ett betänkande av U 68-utredningen, liksom i Jämlikhetsgruppens rapport till partikongressen. Landsorganisationen hade tagit upp frågan i sin rapport LOVUX. Olof Palme själv hade diskuterat frågan på partikongressen 1968 och senare i ett stort antal anföranden, bl.a. på en stor europeisk utbildningsministerkonferens i Versailles den 20 maj 1969.
Övriga viktiga utbildningsfrågor under 1969 handlade om forskarutbildningen, som debatterades i riksdagen den 14 maj. Den högre utbildningen öppnades nu också för dem som var 25 år och varit yrkesverksamma i minst fem år även om de inte fyllde alla formella förutsättningar. ”Detta är ett första steg för att förverkliga principen att de faktiska och icke de formella förutsättningarna skall vara avgörande för rätten att bedriva högre studier.”
De möjliga vändpunkternas decennium
Den 1 oktober 1969 valdes Olof Palme enhälligt till ordförande i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Synen på sin egen roll och socialdemokratins framtida uppgifter utvecklade han dels i sitt avslutningsanförande kallat ”Erfarenhet och förnyelse” till partikongressen den 4 oktober, dels i sin första allmänpolitiska debatt i riksdagen som statsminister den 29 oktober.
I avslutningstalet tecknade han först en bakgrund med hjälp av vad som uträttats under 1960-talet: utbildningsväsendets enorma utbyggnad, antalet nybyggda bostäder, den genomförda lokaliseringspolitiken, biståndspolitiken o.s.v. Med utgångspunkt från denna presenterade han sedan uppgifterna inför 1970-talet. Trots de materiella framgångarna upplevde människorna ”en känsla av kris och en möjligen annalkande katastrof”. Olof Palme menade att det som ”upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet när framtiden formas ut”. Han fortsatte: ”Vi vet att 70-talet blir den möjliga förintelsens decennium. Lagren av kärnvapen räcker till för att utplåna allt mänskligt liv och allt vad människan skapat på jorden. […] Vi vet att 70-talet kan bli våldets årtionde, i många former och av olika orsaker – mellan nationer, inom nationer och mellan människor. […] Vi vet att 70-talet för många blir svältens årtionde. Det finns idag flera hungriga munnar att mötta än någonsin tidigare i historien. […] Vi vet att 70-talet blir förstörelsens decennium. Exploateringen av naturtillgångarna, föroreningarna av vatten och luft, förstöringen av livsmiljön fortgår världen över, i ökande takt.” Men, menade Olof Palme: ”[Den] katastrof som i dag hotar är inte oundviklig. Kapprustningen kan vändas till nedrustning. Tillsammans kan nationerna hejda miljöförstöringen. […] Våldets orsaker i den sociala verkligheten kan röjas undan. Man löser inte problemen på 10 år. Men 70-talet är likväl de möjliga vändpunkternas decennium.
Att lyssna till rörelsen
Om sin egen roll som partiordförande och om socialdemokratins uppgifter talade han på partikongressen: ”Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har dirigerats och aldrig kommer att låta sig dirigeras av enskilda personer. Till den som frågar hur vår politik kommer att förändras säger vi: studera diskussionerna och besluten på denna kongress. Res ut till distriktskonferenser, arbetarkommuner och fackföreningar och hör på debatten. Gå till rådslagsgrupperna och lyssna till människorna. Där finns svaret. Partiordförandens ansvar är givetvis stort. Ingen – allra minst jag själv – vet om jag personligen duger till den uppgiften. Men det är väsentligt att slå fast att partiets politik växer fram i en demokratisk process som ytters bygger på de enskilda medlemmarnas aktiva medverkan. En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.”
I riksdagens allmänpolitiska debatt sade han: ”Socialdemokratin är en demokratisk folkrörelse, som bygger på enskilda människors engagemang för våra idéer och medbestämmande när det gäller utformningen av vår politik. Politiken börjar i vardagen. Det är ur vardagens bekymmer och svårigheter som samhällskritiken växer fram, stämningar skapas och kraven formuleras. Där fångas de upp av dem som aktivt deltar i partiets arbete. Lyhördheten inför de tankar och känslor som rör sig ute bland människorna är en avgörande förklaring till partiets styrka. Känslan av att vi är öppna och mottagliga för synpunkter utgör i sin tur förutsättningen för att man är beredd att lyssna när vi går ut för att förklara innebörden i vår politik, även i de fall där vi tvingas vidtaga på kort sikt impopulära åtgärder. […] Just därför att socialdemokratin är en demokratisk folkrörelse kan vår politik i sina huvudlinjer inte göra några tvära kast. Den är ett flöde som binder samman nuet och framtiden. Socialdemokratin kan vara radikal därför att den representerar stabilitet.”
Socialdemokratins arbetsuppgifter
Med besluten från partikongressen och med en socialdemokratisk samhällssyn kom framför allt tre uppgifter att ställas i förgrunden för det politiska arbetet under 1970-talet, hävdade Olof Palme i den allmänpolitiska debatten: ”Att förhindra att den tekniska utvecklingen får orimliga konsekvenser, att vidga och fördjupa demokratin i det svenska samhället, att arbeta för jämlikhet.”
Partikongressens sakliga resultat sammanfattade Olof Palme i tolv punkter:
- en utrikes- och försvarspolitik som förenar en fast och konsekvent neutralitet med vilja till internationellt ansvar;
- en genomgripande skattereform med lättnader för de sämst ställda, rättvisa åt ensamstående, individuell beskattning och skärpt skattekontroll;
- en näringspolitik som beslutsamt fullföljer det näringspolitiska programmet i syfte att trygga full sysselsättning och balanserad utveckling i landet;
- en fortsatt demokratisering av det ekonomiska livet, insyn och inflytande i företagen, demokrati på arbetsplatsen;
- en politik som fullföljer de stora utbildningsreformerna;
- lagstiftning om 40-timmars arbetsvecka;
- ökade möjligheter till pension före 67 års ålder;
- handikappvården och åldringsvården byggs ut;
- en reform av familjerätten, som syftar till likställdhet mellan man och kvinna;
- energiska insatser för en nationell och internationell miljövård;
- en aktiv konsumentpolitik på bred front;
- fortsatt högt bostadsbyggande.
Och i sitt avslutningsanförande på partikongressen sammanfattade han sina synpunkter på de grundläggande förutsättningarna för framtiden: ”Ett samhälle, för att leva och överleva, måste präglas av en övergripande solidaritet, en förmåga till inlevelse i andra människors villkor, en känsla av medansvar och meddelaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i småskuren egoism. Det finns aldrig de och vi, det finns bara vi. Solidariteten är och måste vara odelbar.”