olofpalme.org

Av Stellan Andersson

Till riksdagen

”Och plötsligt försköts tyngdpunkten till första kammaren. Det gick som en susning genom korridorerna och uttråkade miner livades. Det har kommit en skald bland de blå banden, en jungfrutalare porlar vederkvickande mitt i tristessen och torkan. Senatens pressläktare fylldes, allt fler ledamöter dök upp och alla lyssnade nyfiket på Olof Palme. Vad de fick höra var en ung man, den yngste i hela riksdagen med sina 31 år, som sjöng ut för sin generation med klar röst och friska ord, med händerna ömsom i fickorna, ömsom i vädjande gester, men hela tiden engagerad, personlig, fjärran från kommittéspråkslunkandet.” Så beskrev riksdagsjournalisten Åke Magnusson Olof Palmes jungfrutal i riksdagen i Stockholms-Tidningen den 25 april 1958.

Olof Palme var då nyvald riksdagsman för Jönköpings län. Sommaren 1957 hade smålänningarna övertalats av Tage Erlander och partisekreteraren Sven Aspling att placera Olof Palme på valbar plats vid höstens val. Invalet till första kammaren väckte massmedias intresse för Olof Palme som person.(1) 1957 tecknade Gunnar Unger ett porträtt i Svensk tidskrift, och i Expressen kallades han Annandag jul för ”Erlanders underbarn” med ”ett ovanligt starkt koncentrat av de egenskaper som det senaste decenniet lett till den svenska socialdemokratins oavlåtliga försvagning: självgodhet, maktlystnad, arrogans”. Den 14 januari 1958 intervjuades han i TV i egenskap av landets yngste riksdagsman. Två mer omfattande och vänligare porträtt, som publicerades i Vecko-Journalen (nr 2, 1958) och i Folket i bild (nr 23), tecknade hans uppväxt och bakgrund.
Arne Hirdman, som skrev för Folket i bilds räkning, ställde frågan: ”Hur kan en väluppfostrad, infödd östermalmsyngling råka på glid rätt in i riksdag, i fel parti, bland skumt folk som vill ha lag på likhet även inför pensionen?” Och han frågade Olof Palme: ”Säg, är inte politik gammalmanskonst och rävspel och har inte ungdom som du för mycket idealistisk barlast för det här gamet? Är inte redan spelets regler en chock för en människa med vilja och illusioner?” Olof Palme svarade: ”Jag tror inte det. […] Former är till för att fyllas med nytt innehåll. Vill man så kan man. Och kan man inte nu, så kan man ju vilja tills det går. Bara man tror på sej själv och sin sak så är det väldigt mycket som går att genomföra. Och det är ju mera tröghet än direkt motstånd man möter. Du sa förut något om att det liksom inte finns några ’tacksamma’ barrikader att storma nu när arbetarrörelsen ’nått fram’. Men visst finns det det. Pensionsfrågan är ett sådant gränsfall som blixtbelyser en evig stridslinje.”

Pensionsfrågan

När pensionsfrågan i april 1958 kom upp till avgörande i riksdagen hade socialdemokraterna och folkpartiet försök jämka samman sina ståndpunkter, men misslyckats. Den 25 april fälldes regeringens förslag och tre dagar senare upplöstes riksdagen och nyval till andra kammaren utlystes. I sitt jungfrutal i riksdagen den 24 april 1958 ställde Olof Palme pensionsmotståndarnas farhågor att reformen inte skulle kunna finansieras, d.v.s. att den framtida produktionsökningen inte skulle kunna förverkligas, mot deras i andra frågor oproblematiska framstegsoptimism: ”Det är mig personligen obegripligt att man kan vara optimist, när det gäller kraftverk och skolor, storflygfält och vägar, bilar, TV-apparater och frysboxar, men plötsligt kasta om och måla framtiden i dystra färger, när det gäller att lösa en stor trygghets- och rättviserfråga. Om det vore möjligt att göra ett koncentrat av all den ekonomiska klagan och jämmer, som dessa båda dagar hörts i detta hus, är jag övertygad om att den gamle Job definitivt skulle hänvisas till de mera stillsamma kverulanternas skara. Min uppfattning är denna. Är det något område, där vi verkligen skall och bör ge utlopp åt framstegsoptimismen, så är det när det gäller änkornas och invalidernas trygghet och de gamlas försörjning. Jag medger att detta är en subjektiv värdering. Men jag vill öppet redovisa den. […] Det är således ytterst på värderingarnas område, i fråga om uppfattningen om vad som är mest viktigt och värdefullt i vårt och framtidens samhälle som klingorna korsas.”

I nyvalet till andra kammaren, som ägde rum den 1 juni 1958, vann socialdemokraterna 5 mandat, folkpartiet förlorade var femte väljare eller 20 av sina 58 mandat i andra kammaren. Också höstens kommun- och landstingsval gick i pensionsfrågans tecken. I stort stod resultatet från nyvalet fast. I ”Letter from Sweden” i Svenska handelskammarens i USA tidskrift The American Swedish Monthly där valutgången diskuterades tillfrågades Olof Palme om socialdemokraternas framgångar. Det viktiga var, menade han, att de farhågor man under många år haft, att inflyttningen till storstäder och en allt större andel tjänstemän skulle medföra att en allt mindre del av valmanskåren skulle rösta socialdemokratiskt, nu definitivt kommit på skam. Också ungdomen röstade i allt större utsträckning socialdemokratiskt. Kommunisternas små vinster oroade inte Palme: ”He described as one of the greatest Social Democrat achievements in the past decade the deliverance of certain trade unions from Communist domination, and the elimination of Communist pockets in sensitive areas, specifically the Lapland ore fields.” (1958, nr 11).

Folkpartiets framtid

Folkpartiets situation efter valen analyserade Olof Palme i två artiklar i Stockholms-Tidningen i december 1958: ”Fp:s svåra läge” och ”Fp och framtiden”. I den första konstaterade han: ”Högern gick till angrepp mot välfärdspolitiken efter klart reaktionära linjer. Pensionsfrågan blottade djupgående, principiellt motiverade, skiljelinjer mellan partierna. I både dessa frågor kom folkpartiet på mellanhand, visade uppenbara svårigheter att ta en entydig ställning, jagade i pensionsfrågan från ståndpunkt till ståndpunkt. Den klyfta som revs upp mellan högern och socialdemokraterna ramlade folkpartiet ner i.” Och menade Palme: ”Så länge folkpartiet icke förmår mejsla ut en egen politisk profil och ge väljarna klara besked i västentliga frågor kommer partiet emellertid bara att förvärra sin politiska villa.” Först i maj 1959 avgjordes pensionsfrågan i riksdagen. Men en röst, efter det att folkpartisten Königson lagt ner sin, segrade regeringsförslaget om allmän tjänstepension, ATP, med arbetsgivaravgifter och allmänna pensionsfonder.

Svensk atombomb

De moraliska och existentiella frågorna var väsentliga i argumentationen i vad som kallades ”mänsklighetens största ödesfråga”, i debatten om svenskt atomvapen, på SSU:s femtonde kongress i augusti 1958. Under snart tre års tid hade frågan diskuterats inom ungdomsförbundet; i förbundets tidning Frihet hade den kontinuerligt bevakats och kommenterats, i serien Kvällar i nuet hade ett kursbrev handlat om atomvapen, vid den Nordiska ungdomskonferensen i Köpenhamn sommaren 1957 hade frågan varit uppe till behandling och den hade utgjort ett viktigt inslag i SSU:s stora försvarskonferens i november 1957. Också på distriktskongresserna under våren 1958 hade frågan diskuterats livligt. Debatten följdes av representanter för regeringen och försvarsdepartementet; Tage Erlander, som i ett eget anförande meddelat att partiledningen beslutat att efter höstens valrörelse låta en särskild grupp studera frågan och fungera som partistyrelsens rådgivare, försvarsministern Sven Andersson och Ulla Lindström, samt statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofsson m.fl. Kvinnoförbundet, som redan vid sin kongress 1956 uttalat ett klart nej till atomvapen representerades av Inga Thorsson. Starka stämningar inom SSU talade nu också för ett klart uttalat nej till svenskt atomvapen.
Olof Palmes anförande har i efterhand karaktäriserats som avgörande för SSU:s ställningstagande, och därmed kanske också för det socialdemokratiska partiets. Genom att ge frågan in internationell dimension fick han en majoritet av kongressen att rösta för sitt eget kompromissförslag till uttalande, som inleddes: ”De nya energikällornas frigörelse erbjuder hittills oanade möjligheter för ökat välstånd och fredligt framåtskridande i världen. De medför samtidigt överhängande risker för den djupaste mänskliga förnedring och en förintelse av vår civilisation. Ett modernt kärnvapenkrig skulle innebära ett namnlöst lidande för dagens människor och okända fasor för framtidens generationer.” Han avslutade uttalandet med orden: ”Självklart anser vi att Sverige med sina långa fredstraditioner och sin av militära allianser obundna ställning därvid har en särskild förpliktelse att verka för nedrustning och avspänning i världen.” I sitt anförande hade han utvecklat detta: ”De små makterna har här en chans att öva inflytande. Man säger att det är det moraliska exemplet, den moraliska styrkan som kan ge de små makterna deras största inflytande. Men krig och kapprustning är i sig något så djupt omoraliskt, att moralen får föga utrymme. I kapprustningens värld är det inte de goda hjärtana som dominerar – den är tvärtom en tummelplats för de onda hjärtana. Och det moralsikt riktiga är långt ifrån entydigt. Ett Israel trängt mot havet, kämpande för sin existens, har som högsta moralisk norm att över huvud få leva. Men däremot kan de små makterna kanske öva ett realpolitiskt inflytande, kan kanske öva ett slags utpressning på stormakterna. Under några brinnande månader 1958 och kanske en bit in på 1959 kan de små makternas ställning och inställning bli en hävstång för utvecklingen fram mot en internationell överenskommelse. Men sedan är det för sent. Jag menar att vi inte kan föra denna debatt utan att ta hänsyn till den ödestimma mänskligheten står inför. Vi måste ha den internationella situationen i blickfältet, ty politik är konsten att göra rätt sak i rätt ögonblick.”

Fotnoter

1. Se Gunnela Björk: Olof Palme och medierna. (Boréa 2006)

Gå bakåt till 1957 | Gå vidare till 1959