Biografiska notiser 1965

Av Stellan Andersson

Med kunskapen som vapen

Den 12 november 1964 avled Rickard Sandler. Efter ”en tids koncentrerad läsning av Sandlers tal och skrifter” växte för Olof Palme ”bilden fram av en helgjuten, målmedveten och lidelsefullt engagerad personlighet”. Sandler hade en meritlista som var överväldigande. Han förmådde i sin person förena ”både ideologisk inspiration och effektiv handling” och han var ”skarpsinnig, med en formens och formuleringens mästerskap som knappast någon svensk politiker kunnat efterlikna”. Så skrev Olof Palme i ett mycket inkännande porträtt i Aktuellt i politik och samhälle våren 1965. Olof Palme visade här fram en samhällssyn hos Sandler som i mycket återspeglade hans egen syn på verkligheten och det politiska arbetet. Genom ett utförligt citat ur Sandlers tal på socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1907 markerade han samsynen. Inte minst då Sandler hävdade att ”folkbildningen måste betraktas som en förutsättning för socialdemokratins realiserande” och att ”folkbildningsarbetet är att betrakta såsom en för socialismen lika betydelsefull gärning som det politiska och fackliga arbetet”. Speciellt pekade Olof Palme på Sandlers bok Samhället sådant det är, som nära nog varit ”obligatorisk läsning för generationer av ungdomsklubbister”. Den hade givit ”10000-tals människor den första sammanhängande bilden av det samhälle de ville förändra. […]. Otaliga siffror, diagram, figurer och tabeller marscherar fram på sidorna för att illustrera industrialiseringens, storstrejkens och massfattigdomens Sverige. […] I utförliga och sifferbemängda kapitel visas hur de ekonomiska framstegen vidgar klyftorna och skärper klassgränserna.”
Även om ”mycket av det som en gång var väsentligt” nu hade förbleknat, konstaterade Olof Palme att Rickard Sandlers ”idé och gärning lever – i tiotusentals studiecirklar runt om i landet, i folkbibliotek, föreläsningsserier och veckokurser – överallt där människor samlas för att med övertygelsen som drivkraft och kunskapen som vapen föra kampen vidare för samhället sådan det borde vara”.

Radikalismens innehåll och förutsättningar

Sandlers verklighetssyn förde Olof Palme vidare i diskussioner om radikalismens innehåll och förutsättningar, som av flera anledningar kom att sysselsätta honom under 1965. Radikalismen förutsatte två saker: missnöje med det bestående och utopier om framtiden. I ett anförande vid Skånes socialdemokratiska partidistrikts 60-årsjubileum den 30 oktober 1965, (1) liksom i artikeln ”Att vara radikal” publicerad i Vi i Örby, menade han att ”radikalismen måste ”vara förankrad i verkligheten. Den sociala och ekonomiska strukturen måste kartläggas för att kunna meningsfullt förändras. Fördomen måste blottläggas för att skändligheten skall kunna krossas.” Han menade också att radikalismen kunde kallas ”en strävan till förändring, som utgår från ett förnuftsmässigt studium av verkligheten, men samtidigt drivs fram av medvetna värderingar och föreställningar om ett gott samhälle.” Och han upprepade vad han många gånger tidigare sagt: ”Vi har inte längre någon patentmedicin till lösning av samhällets problem. Vi tror inte längre på en ödesbestämd utveckling. Och det upplever jag inte som en förlust utan som en befrielse. Den historiska erfarenheten visar klart att varje försök att påtvinga verkligheten en enhetsformel får ett drag av groteskeri och vederstygglighet och leder ytterst till hänsynslöshet mot enskilda människor. Hur många människor har svultit ihjäl som offer för den osynliga handen och den fria marknadshushållningen i den klassiska liberalismen? Hur många människor har försmäktat i slavläger därför att de förmenats utgöra ett hinder för ett lagbundet framåtskridande enligt en dogmatisk uttolkning av marxismen?”

Kommunismens framtid

I en uppmärksammad debatt den 15 november 1965 om socialdemokratin, kommunismen och den nya vänstern mellan Olof Palme, C.H. Hermansson, Gunnar Fredriksson och Finn Gustavsen i Uppsala universitets aula citerade Olof Palme Ernst Wigforss: ”Det som skiljer socialdemokrati från kommunism är främst att man sätter olika värde på de medborgerliga rättigheter som vi anser vara omistliga vare sig det gäller den enskildes trygghet mot övergrepp från de maktägande, hans yttrandefrihet, hans rätt att kritisera, att samla anhängare, att tillsammans med andra bilda en folkmajoritet, som utan våld kan genomföra förändringar i samhällslivet.” Och detta menade han förklarade varför ”socialdemokratin alltid fört en oförsonlig kamp mot diktaturens anhängare”. Olof Palme drog slutsatsen: ”Den svenska kommunismen – så som vi lärt känna den i 50 år – kommer i praktiken att försvinna, på ett av två sätt: Antingen genom att hålla fast vid en ideologi och få domen av väljarna och förbli en liten sekt. Eller också genom att avskaffa en ideologi som givit särprägel åt kommunisterna, och då går det på sitt sätt ändå fortare. Något tredje gives inte.”

Samverkans, solidaritetens och rättfärdighetens samhälle

Socialdemokratins idéutveckling, menade Palme, präglades av ”ständiga omprövningar, ständiga försök till omformuleringar och preciseringar”. Och det gällde att göra dessa i vardagen: ”[…] tillvaron för oss människor består av enkla ting. Den enskilda människans framtidsförhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna skall bli praktisk verklighet. Det är politikens förbannelse om man för ett ögonblick glömmer detta grundläggande förhållande.”
Sitt första anförande inför en fackförbundskongress, hos Fastighetsanställdas förbund den 9 maj 1965, avslutade han så: ”Våra motståndares utopier tillhör det förflutna – vår utopi vilar på en enda grund: känslan för människornas likvärdighet och jämlikhet, insikten om att samverkan och solidaritet är säkraste grunden för framstegen och för individens frigörelse till att själv bestämma över sin framtid. När vi får anpassa vår politik till samhällsutvecklingen, betyder det att vi bit för bit närmar oss drömmen eller utopin eller visionen – hur vi nu ska kalla det – om ett samverkans, solidaritetens och rättfärdighetens samhälle. Den solidariteten måste bringas att omfatta alla, och det är därför vi vill och skall satsa på framstegen gemensamt. Men det är också därför vi vill att framstegen skall omfatta alla medborgare. Solidariteten får aldrig bli bara ett honnörsord för de få. Vad vi behöver är en känsla av gemenskap med alla och för alla.”

Solidaritet med invandrarna

En ny grupp i det svenska samhället som måste omfattas av denna solidaritet var invandrarna. I ett radioanförande på juldagen 1965 kallat ”Vi och utlänningarna” tog Olof Palme invandrarfrågorna som exempel på hur ideal måste omsättas i det vardagliga livet: ” Det finns här i landet glädjande nog ett växande intresse och ett växande engagemang för skeendet ute i världen. Framför allt gäller det unga människor. Vi antar – med rätta – resolutioner och manifest mot rasförtryck i Sydafrika och Rhodesia. Men afrikanska studenter i Sverige kan sitta om kvällarna i trista uthyrningsrum därför att de inte har någon att tala med och misslyckas i sina studier därför att ingen har tid att ge dem ett handtag i en för dem ovan situation. Med avsky och beklämning följer vi från länsstolen framför TV-apparaten hur ute i världen människor förföljs, minoriteter förtrycks, folkgrupper står i harnesk mot varandra. Men hur många av oss tar konsekvenserna att ta kontakt med grannen två trappor ner med ett namn som är svårt att uttala och ett uttal som är litet svårt att förstå. Och hur många av oss griper in med en hjälpande hand när de ser husmodern i en invandrarfamilj stå rådvill i snabbköpsbutiken – osäker om varor och priser, rädd att inte kunna göra sig förstådd. Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter. Internationalism som ideal och princip är en sak. Internationalism i vår vardag är en annan. Men det är i vardagen vi kan visa om idealen är levande verklighet.”

Sydafrika och Vietnam

De internationella frågor som främst sattes upp på den svenska politiska dagordningen 1965 var dels förslaget om sanktioner mot Sydafrika, dels USA:s krigföring i Vietnam. I båda var Olof Palme djupt engagerad.
I riksdagsdebatten om ”Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott av sydafrikanska varor” fastslog Olof Palme: ”Politiken kräver att man klart och rejält skall kunna ta ståndpunkt och även ta konsekvenserna därav. Det finns en linje i sydafrikafrågan enligt vilken man av moraliska och känslomässiga skäl skall fatta ett beslut om ensidig svensk bojkott. Jag kan förstå den linjen. Det finns en annan linje, enligt vilken sanktioner är ett så allvarligt instrument att de inte får misslyckas – skall de vidtagas måste alla världens nationer stå bakom. Försöker man gå en medelväg ställer man sig i en moraliskt och politiskt hopplös situation.” En ensidig svensk bojkott menade Olof Palme vara ”hyckleri” som skulle skada Sveriges internationella anseende.
I sitt berömda tal på de kristna socialdemokraternas kongress i Gävle den 30 juli tog Olof Palme upp den internationella situationen ur ett bredare perspektiv, med kampen mellan stormakterna i fokus: ”De rör sig som två stora katter kring varandra – i medvetande om dödlig fara, i ömsesidig misstro och fruktan.” I terrorbalansens värld måste vår reaktion vara klar och entydig, menade Palme: ”Freden måste värnas. Ingen väg får lämnas oprövad att på förhandlingens väg nå fram till fredliga överenskommelser.” Den viktigaste frågan var de fattiga ländernas kamp för nationell frihet från kolonialt förtryck, och den utvecklingen gick inte att hejda. Och i två formuleringar som av oppositionen häftigt kom att kritiseras, men nu blivit klassiska, fastslog han: ”De fattiga folkens nationella frigörelse hör oupphörligen samman med deras strävan till social och ekonomisk frigörelse. Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarnas, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar.” Och ”Det är en illusion att tro att man kan möta kraven på social rättvisa med våld och militära maktmedel.” Och så kom han åter in på utopiernas roll: ”Jag vet inte om bönderna i Vietnams byar – för det är ju om Vietnam som jag mest har talat – har några utopier, några drömmar om framtiden. […] Drömmer de om framtiden, sked det förmodligen i enkla kategorier: en tillvaro i fred, utan svält och där deras människovärde respekteras.”

Kommunikationsminister

Den 25 november 1965 tillträdde Olof Palme posten som kommunikationsminister i regeringen efter Gösta Skoglund. Nu fick han ta ansvar för en mångfald vardagsnära frågor med stor bredd: flyg, sjöfart, järnvägar, vägar, post, tele, radio-TV, trakiksäkerhet, samhällsplanering m.m. Frågor och interpellationer i riksdagen blev många att besvara. Några exempel: Kostnader för och finansiering av övergången till högertrafik, projekteringen av Ölandsbron, belysning å bil vid tät dimma, tågförseningar, trafikolyckornas orsaker, vatten och avlopp vid fritidsbebyggelse, isbrytare, tiderna för morgonandakterna i radio, folkpenionärsrabatter på SJ. I tidningarna porträtterades han som den förste trafikministern som kunde köra bil.(2)

Fotnoter

  1. Talet publicerades i bearbetad form under rubriken ”Så uppfattar vi socialismen” i Aktuellt i politik och samhälle 1966 och 1968 i sin helhet under rubriken ”Utopier och verklighet” i Politik är att vilja och postumt i Dagens Nyheter den 2 mars 1986.
  2. T.ex. Lennart Öjesten: ”Idag fick vi det! En trafikminister som kan köra bil!” i Expressen den 25 november 1965, och Lasse Schultz: ”Nu gasar han på som trafikminister” i Aftonbladet den 25 november 1965.

Gå bakåt till 1964 | Gå vidare till 1966