olofpalme.org

Av Stellan Andersson

Södra Afrika, apartheid, Vietnam och de underutvecklade länderna

Sina första maj-tal inledde Olof Palme i regel med ett internationellt avsnitt. I Helsingborg och Malmö 1966 riktade han uppmärksamheten mot diktaturerna i Östeuropa och i Spanien och deras förbrytelser: ”Men vi vet att diktatorerna i all sin självtillräcklighet bara blir en episod i historien. De förbryter sig nämligen mot allt det som ger ett samhälle liv, styrka och inre sammanhållning, nämligen respekten för den enskilda människans rätt, frihet och självförverkligande.”
Och han riktade uppmärksamheten mot Södra Afrika och apartheiden: ”Vi vet att rastänkande aldrig bygger på fakta, men alltid har sin rot i en strävan att försvara eller skapa sociala privilegier. Den raspolitik som idag bedrivs i Sydafrika, i Sydvästafrika, i Rhodesia leder obönhörligen till fortsatt strid och konflikt – med ödesdigra konsekvenser för miljoner människor och till fortsatt mänskligt lidande. Apartheidsystemet har ingen framtid. Det är en skam för världen idag. Det måste snarast möjligt bli ett ondskefullt minne från det förflutna. Det är ett gemensamt ansvar för alla världens folk att så sker.”
Och han talade om USA:s krigföring i Vietnam: ”Så går tragiken vidare, en tragedi som för demokrater ter sig som plågsam och motsägelsefull: världens mäktigaste militärmakt allt djupare engagerad i ett krig som tycks dem omöjligt att vinna, ett krig som kostar ofantliga lidanden för ett pinat och plågat folk. Den rikaste nationen i världen satsar ofantliga resurser på förödelse och förintelse bland fattiga och svältande människor. Världens största och på många sätt vitalaste demokrati engagerad i försvar för en regim som är avskydd av sitt folk och föraktad världen över.”

Den 23 mars 1966 hade Olof Palme som ordförande för en stor konferens om Sydvästafrika i Oxford talat om världsopinionens och den internationella solidaritetens betydelse: ”The people of South West Africa have for many years been exploited. The international community has been unable to defend their rights and interests. It is our common responsibility that South West Africa should have the chance of a better future. Would this not really be an opportunity to show that international solidarity and common effort is a practical reality?”
I Tokyo talade han senare under året inför Världsungdomsförbundets 6:e generalförsamling om de underutvecklade ländernas problem. Underutvecklingen var en utmaning som krävde handling på global nivå. Efter att ha diskuterat fattigdomens orsaker, befolkningsexplosionen och familjeplaneringens betydelse, samt det ekonomiska biståndet och samarbetet mellan den rika och fattiga världen, avslutade han talet: ”There is no greater task for the young generation of today than to work for the ideals of human dignity and equality. There is no greater obligation than to go out everywhere and speak to the minds and the conscience of man with all the strength of your conviction. Your future is to work for a world where well-being shall come instead of poverty, where equality shall triumph over discrimination, and where community and solidarity shall prevail. That is your privilege. I congratulate you.”

Samhällets ansvar för de handikappade

Samma idé som låg till grund för engagemanget för de fattiga och förtryckta folken, solidaritetsidén, var också grundvalen för engagemanget för de eftersatta grupperna hemma i Sverige. Under 1966 skulle Olof Palme vid flera tillfällen ta upp frågan om de handikappades situation. Vid en DHR-konferens i Stockholm den 14 februari talade han om ”Samhällets ansvar för de handikappade”. En trevande början för handikappvården hade nu, menade han, ”förbytts i alltmera medvetna åtgärder som tillsammans bildar ett klart mönster präglat av inställningen att de handikappade skall beredas möjlighet att inom de gränser deras handikapp uppdrar vara och leva som andra. Att de handikappade skall ges tillfälle att delta i arbetslivet, gå i skola och ha bostäder som andra och så långt möjligt förverkliga sina individuella möjligheter.” Efter att ha diskuterat de olika åtgärder samhället kunde göra, konstaterade Olof Palme: ”Alla dessa insatser bärs upp av en enkel och bärande idé. Vi vill skapa ett gott samhälle, vidga vår valfrihet och höja vår standard. Ett kännetecken på ett gott samhälle är att varje samhällsmedlem får tillfälle att leva i social och kulturell gemenskap med andra. Ansvar är ytterst en fråga om solidaritet. Och solidariteten växer fram ur en känsla av gemenskap och en strävan till rättfärdighet.” Samhällets insatser krävde att stora ekonomiska resurser satsades, men förklarade Palme: ”Det är bl.a. sådana här satsningar som får till resultat att den offentliga sektorn ökar snabbare än vår totala produktion. Ett förhållande som i olika sammanhang kritiseras ganska hårt […].”

Kritiken mot den offentliga sektorn

I ett anförande den 19 februari inför Verdandi i Uppsala tog han upp denna kritik mot välfärdssamhället och den offentliga sektorn. Här konstaterade han: ”Problemet är inte att vi har för mycket välfärd i vårt land utan att vi inte har lyckats utveckla den tillräckligt långt.” I en ingående analys av klassamhället pekade han i åtta punkter på vad som borde prioriteras i reformarbetet: jämlikheten, behandlingen av människorna på arbetsmarknaden, låginkomstsamhället, könsrollerna som klassgräns, utbildningsfrågorna, förmögenhetsfördelningen, regionalpolitiken och det föränderliga samhällets konsekvenser.
Kritiken av det som orsakades av den snabba samhällsutvecklingen med rationaliseringar och strukturomvandlingar tog sig ofta konkreta uttryck i de många interpellationer och frågor Olof Palme som kommunikationsminister hade att svara på i riksdagen, t.ex. tågförseningarna – personal som bortrationaliserats, nedläggning av flottlederna – skogsbrukets rationalisering, rationaliseringen av postverket. I svaret på en interpellation av herr Magnusson i Borås angående målsättningen för regeringens näringspolitik fick Olof Palme tillfälle att förklara vad han sagt i ett uttalande i Le Monde diplomatique om ”den positiva rationaliseringsviljan inom den svenska industrin och den mycket välvilliga inställning till förändring och rationalisering vilken föreligger inom fackföreningsrörelsen under förutsättning att en full sysselsättning och social trygghet kan garanteras”. (1)

Miljöfrågorna

Den snabba samhällsomvandlingen satte också sina spår i miljön, en fråga som från mitten av 1960-talet blev allt mer uppmärksammad. Också här kan man följa utvecklingen i kommunikationsministerns svar. Längs vägarna lämnades skrotbilar utan att tas om hand, den allt snabbare urbaniseringen av Mälardalen aktualiserade frågorna om vatten och avlopp, vattenrening och markanvändning. Den 26 maj slutade Olof Palme sitt sista vårsvar i riksdagens första kammare med en parafras av Olle Adolphsons visa: ”Vintern, herr talman, har varit alltför lång / och nu kommer sommaren, herr talman, med jättesprång / och allting sker på en enda gång. / Och kan man tillägga, till påtagligt kommunikationsdepartementalt förfång.”(2)

Ett fönster mot världen: radions och televisionens framtid

Den viktigaste frågan för Olof Palme som kommunikationsminister under 1966 handlade om radions och televisionens framtid i Sverige. Under vintern och våren arbetade man intensivt på den proposition som skulle läggas fram under höstriksdagen. Vid en av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening anordnad konferens i Stockholm den 18 april 1966 kunde Olof Palme i sitt huvudanförande ”Radio, TV och kulturen” redovisa inriktningen av det kommande förslaget. Han talade om att TV 2 tidigast kulle kunna införas vid årsskiftet 1968/69, att frågan om färg-TV dels var en fråga om att träffa internationella överenskommelser om gemensamma system, dels en fråga om kostnader, och han avvisade tanken på en kommersiellt, privatägd television i Sverige.
Efter att ha refererat till utvecklingen i Förenta staterna pekade han också på diktaturernas sätt att använda media: ”De kommersiella intressena upptäckte snabbt de möjligheter som eftermedia bjöd till ekonomisk vinst. Men diktatorerna fanns snabbt sin väg att nyttja dem för att utöva och behålla politisk makt. Vi tror ju gärna att den praktiska verkligheten är det centrala och att kommunikation därom kommer i andra hand. Men innerst inne vet vi att förmedling av informationer och kunskap, utbyte av erfarenheter, tankar och känslor är lika viktigt och en väg att ständigt forma och förändra verkligheten. Här gavs chansen för en målmedveten minoritet att undertrycka informationer och förvränga bilden av verkligheten, att ensidigt påverka åsikter och attityder. Så blev etermedia en del av diktaturens slutna system, ett medel för inre kontroll och yttre expansion.”
Denna bakgrund, menade Olof Palme, var förklaringen till att man i Västeuropa ”varnades av de amerikanska erfarenheterna och skrämdes av diktaturernas propagandamegafoner” och sökte lösningen i ”public service”. När det gällde reklamfinansierad radio och TV meddelade han att man arbetade på direktiv till en statlig utredning, där ”utgångspunkten bör vara en granskning av reklamens roll i vårt samhälle, des mål – från samhällets, företagens och konsumenternas synpunkt – och dess medel, omfattning, karaktär och utvecklingstendenser.”
De krav man kunde ställa på ”demokratins media” var bl.a.: ”Etermedia skall ge kunskap och information om fakta och händelser – opartiskt och allsidigt. De skall ge utrymmer för meningsbrytningar om skilda åsikter och värderingar – rättvist, utan godtycke. Deras uppgift är att underhålla och ge förströelse, men också vägledning och fostran. De skall spegla dagens samhälle, men också staka ut vägar mot morgondagen. De skall tillgodose de stora majoriteternas krav men också tänka på de begränsade minoriteternas önskemål.”
Radions och televisionens framtida utveckling öppnade många möjligheter. Olof Palme konstaterade: ”Televisionens mest artegna kännemärke – att vara den yttersta utsträckningen i tid och rum av människans syn- och hörselsinne – har endast i begränsad omfattning tagits till vara. Eurovisionssändningarna och satellitöverföringarna har låtit oss ana vad detta fönster mot världen kan komma att betyda. Ingen kan längre stå främmande för världsproblemen – i hat och elände, i ljus förhoppning och skärande förtvivlan. De internationella frågorna kommer till oss i vardagsrummet, gör oss medvetna om världen och tvingar oss att ta ställning. Det är ett led på den väg där vi måste ut i världen och världen komma in till oss.”
Den 14 december behandlade riksdagen rundradions fortsatta verksamhet. Olof Palme sade då: ”Kommersialismens svaghet är att bedöma den stora publiken som en amorf massa – likriktad, ensidig i sina intressen och upplevelser, på något sätt fördömd att utnyttjas och exploateras. Massan består emellertid av enskilda människor med oändligt skiftande egenskaper och intressen men lika i sitt mänskliga värde och alltid med förmåga att växa och utvecklas. Det är inte massan utan alla dessa enskilda människor som televisionen skall tjäna.”

Fotnoter

1. (1) Uttalandet återfinns i Le Monde diplomatique under rubriken ”Le mot d’ordre économique: Liquider ce qui n’est pas rentable’”, 1966 Février, s. 8.
2. (2) Riksdagens protokoll, FK 1966:27, s. 11.

Gå bakåt till 1965 | Gå vidare till 1967