Palme i Ådalen 1982
Av Lars Ilshammar,
chef vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
3 augusti 1982. Kramfors flygplats.
En solhet asfaltremsa längst ner mot älvstranden. I bakgrunden bergens böljande våg, som en ångermanländsk fondtapet. Det var knappt sex veckor till valet. Han kom ensam med Swedairs vingliga propellerplan från Sundsvall, en Twin Otter. Bagaget i en sliten attachéväska, tröjan i handen, skjortan hängde utanpå.
Man kände genast igen honom på gången, lite lätt rullande.
Partiombudsmannen och SAP-distriktets ordförande, den unge som efter regeringsskiftet skulle bli civilminister, mötte, bjöd på fika i plastmuggar, stuvade in i ombudsmannen SAAB och drog iväg.
Det var bråttom, ombudsmannen körde som en biltjuv. Sex mil till Långsele, arbetsplatsbesök på Bromsbandsfabriken, en av få industrier som hade lyckats bita sig kvar i Ådalen under den långa 70-talskrisen.
Programmet det vanliga: information av ledningen, rundvandring, snabba snack med gubbarna på golvet, en stund ensam hos fackklubben. Hela tiden fotograferna som hängde på honom i klasar och med TV-teamet från Mitt-Nytt i hälarna.
Efteråt: improviserat pressmöte i solen ute på gården. Olof Palme mot hela uppbådet. Det mesta handlade om löntagarfonder, som nästan överallt detta år.
Ännu lite senare: presskonferens på Hullsta gård i Sollefteå. Frågor och svar som pingisbollar över bordet. Det mesta hade väl sagts förut, bandspelare och mikrofoner och anteckningsblock registrerade ändå på rutin. Stämningen var otvungen och lite skämtsam, man kände ju varann sedan länge. En väl inrepeterad pjäs spelades upp av ett resande teatersällskap. Så snabbt uppbrott igen, nu för valmöte i stadsparken.
Först stod han länge bakom scenen försjunken och oseende, koncentrerade sig, trampade runt i cirklar. Efter uppvärmningen, plötsligt tempobyte för en timmes intensiv politisk urladdning. Sedan: autografskrivande, handskakande, små intima pratstunder, en del blyga kramar. Någon ville att han skulle klappa en schäfer från Statens hundskola. Då gjorde han förstås det.
Ännu senare: en matbit på Hotell Appelbergs med det lokala partifolket. Jag var då ung reporter på Nya Norrland, lokaltidningen, och följde honom på två dagars valturné: Långsele, Sollefteå, Bollstabruk, Kramfors och så final i Köpmanholmen (där röken nyss hade slutat bolma ur fabriksskorstenen).
Så här nästan 25 år efteråt är det två tankar som står ut när jag ser mina egna bilder på nytt. Den första är att han var så totalt oskyddad. Man kunde komma alldeles nära, och han tycktes inte ens ha något emot det. Det fanns ingen säkerhetszon eller skyddande hinna, inga livvakter, inga pansarlimousiner, inte ens en vanlig patrullerande poliskonstapel inom synhåll.
Vem som helst fick tillträde, han tycktes tillhöra alla. Den andra tanken är att ledande politiker redan då levde i en genommedialiserad värld. Nästan på varje bild finns en journalist, fotograf eller TV-filmare på något hörn. Under två dagar var i princip allt han gjorde avsett för mediernas konsumtion. Publiken, rörelsens fotfolk, var på väg att minskas ner till statister eller rekvisita.
Pressekreteraren, som avslöt någonstans längs vägen, höll närgången koll på rapporteringen. Politikens nakenhet och mediaberoende, det är vad jag ser på bilderna.
1982 var en annan tid, och ändå inte.