Olof Palme och medierna

av Gunnela Björk
fil dr, historiker vid Örebro universitet
och författare till boken Olof Palme och medierna (Umeå: Boréa Bokförlag 2006).

Olof Palme var en central person i den förändringsprocess som präglade mediesituationen från 1950-talet till och med 1980-talet, inte minst när det gällde förhållandet mellan medier och politik. För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag, förutom min egen bok Olof Palme och medierna (2006), Björn Elmbrant, Palme (1989) och Dieter Strand, Med Palme. Scener ur en partiledares och statsministers liv (1986). Flera memoarer av Palmes medarbetare innehåller också en del om Olof Palme och medierna, t ex Thage G Peterson, Olof Palme som jag minns honom (2002) och Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999).

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns ett rikt källmaterial för den som är intresserad av att forska om mediebilden av Olof Palme eller om mediernas framställning av olika politiska frågor/händelser/skeenden. Som exempel kan nämnas kampanjerna mot Olof Palme i samband med valet 1973; kampanjer som avspeglades i pressen både på annonsplats och på redaktionell plats. Ett annat uppslag för t ex en studentuppsats är att undersöka rapporteringen om den stigande arbetslösheten 1970-71, där Olof Palme fick stå till svars för regeringens politik. Artiklar författade av Olof Palme själv, liksom de otal intervjuer som publicerades är andra exempel på möjligt källmaterial för uppsatser i statsvetenskap, historia eller kanske retorik. Att många av intervjuerna finns tillgängliga både i slutgiltig version och som manus, med Olof Palmes egna ändringar och strykningar gör materialet extra intressat.

Olof Palmes arkiv innehåller bland mycket annat en omfattande klippsamling, delvis kronologisk, delvis ämnesordnad (serie 5.2). Därtill finns i Socialdemokratiska arbetarepartiets arkiv samlingar av pressklipp (serie Ö 01), programutskrifter (Ö 02 A) och annat som kan vara av intresse för en medieforskare. När det gäller radio- och TV-program finns en del på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och annat på Statens ljud- och bildarkiv.

Olof Palme och medierna: 1950-talet

Medier och politik har alltid i någon mening varit beroende av varandra och i det socialdemokratiska partiets mer än hundraåriga historia har partiet gång på gång fått anamma nya former för kommunikation med medlemmar och medborgare. Under 1950- talet var det främst introduktionen av televisionen som skapade nya förutsättningar för politisk verksamhet. Få var mer lämpade att uppfatta och utnyttja de möjligheter som situationen erbjöd än Olof Palme med egna erfarenheter av journalistiskt arbete, insikter i amerikansk politisk kultur och intresse för medier.

Redan som Tage Erlanders sekreterare fick Olof Palme erfarenheter av att hantera mediefrågor. Även hans egen person uppmärksammades tidigt i medierna. Den som slog på radion den 29 augusti 1950 kunde – när radion väl blivit varm – höra en mycket koncentrerad ung man läsa upp långa och i förväg skrivna svar på reporterns artiga frågor. Den unge mannen var Olof Palme, 23 år, nyss hemkommen från en internationell studentkonferens i Prag.

Vid den här tiden var televisionen i Sverige fortfarande bara på planeringsstadiet och de första intervjuerna med Olof Palme gjordes följaktligen i radio och tidningar. Journalisternas förhållningssätt till politiker – även till en ung och oerfaren studentpolitiker som Olof Palme – präglades av en artig ”Får-jag-be-om-en-kommentar”-inställning. Den intervjuade avkrävdes inte några snabba eller oövertänkta kommentarer, tvärtom var det vanligt med i förväg skrivna svar. Politiker och partipolitiska frågor uppmärksammades annars främst på ledarsidorna och i referaten från riksdagen.

År 1950 hade radion endast en kanal och dagspressen var i hög grad en partipress, ännu bara i början av den process som i efterhand skulle kallas ”tidningsdöden”. De reguljära TV-sändningarna startade 1956 och på förvånansvärt kort tid blev TV var mans egendom. Den snabba utvecklingen skapade oro i de politiska partierna för vad det nya mediet kunde få för konsekvenser för opinionsbildningen. Att det skulle komma att ställas nya krav på ledande politiker stod klart.

De första mer omfattande artiklarna om Olof Palme publicerades 1956-57. De hade stundom en raljant och polemisk ton och redan här utmejslades några av de teman som sedan skulle komma att upprepas i många artiklar och reportage: Olof Palmes utseende, ungdom, klassbakgrund, begåvning och maktlystnad. Sammantaget är dock arkivmaterialet inte särskilt omfattande för den här perioden.

1960-talet

Under 1960-talet fick radion fler kanaler, TV fick sitt verkliga genombrott och en andra kanal: 1969 startade TV2 sina sändningar. Kvällspressens upplagesiffror ökade som aldrig förr. Som en följd av medieexpansionen blev journalisterna betydligt fler och mer specialiserade. Alla stora nyhetsredaktioner fick politiska reportrar vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bevaka politiken och politikerna. Den refererande journalistiken ersattes undan för undan med ett journalistideal som istället betonade den kritiska granskningen av makten. Tempot ökade i nyhetsrapporteringen och det blev väsentligt för politikerna att vara tillgängliga för journalisterna och beredda att snabbt svara på deras frågor.

I november 1963 blev byråchefen i statsrådsberedningen, Olof Palme, konsultativt statsråd och 1965 kommunikationsminister. Det innebar att Palme fick ta hand om den då aktuella radioutredningen och frågan om reklam i TV. Som ansvarig minister för radio- och TV-frågor 1965-1969 fick han unika möjligheter att skaffa sig förståelse för mediets potential. Palme stod för ett nytt förhållningssätt till journalister och medier. Där Tage Erlanders kontakter hade skett under kontrollerade former i huvudsak på chefredaktörsnivå umgicks Olof Palme i princip dagligen med journalister, framför allt med den växande skaran av reportrar med politik som sitt bevakningsområde. Att uppträda framför TV-kamerorna blev snart en del av hans politiska vardagsarbete. Medierna, inte minst televisionen, kom att bli hans viktigaste talarstol, något som tidvis renderade honom hård kritik från politiska motståndare.

När Palme år 1967 utsågs till ecklesiastikminister tog han med sig radio- och TV-frågorna till sitt nya departement. I egenskap av ansvarig för radio- och TV-frågor höll han under åren 1966-1969 en rad anföranden, i riksdagen och i andra sammanhang. (Se Olof Palme. En bibliografi: 6605-6607, 6610, 6612, 6614, 6615, 6619, 6705, 6805, 6806, 6808, 6905, 6917).

Olof Palme blev under 1960-talet allt mer synlig i medierna. Det avspeglar sig tydligt i klippsamlingarna. Ledarskribenter kommenterade ofta hans agerande i olika frågor. Veckopressens intresse var stort för honom och hans familj. Han framträdde så ofta i TV att det renderade honom stark kritik framförallt i den borgerliga pressen. Några händelser som särskilt uppmärksammades i medierna var hans omdiskuterade utnämning till byråchef 1961, den så kallade Fåröaffären sommaren 1967 och Palmes medverkan i en demonstration mot USAs krig i Vietnam i februari 1968.

När det politiska klimatet radikaliserades under 1960-talets andra hälft samtidigt som Palme fick en allt starkare position i partiet ökade både motståndet mot och stödet för honom i medierna. Undan för undan fick dock den positiva bilden av honom en mer framträdande plats. I samband med att Olof Palme i oktober 1969 valdes till partiledare för socialdemokratiska partiet och därmed också blev landets nye statsminister var medierapporteringen nästan uteslutande positiv. Han framställdes i medierna som en ungdomens man och socialdemokratins framtidshopp, en radikal internationalist med engagemang i tidens frågor som solidaritet med tredje världen och kritik av USAs krigföring i Vietnam.

1970-talet

Förhållandet mellan politiker och journalister skulle komma att förändras under 1970-talet och politikernas kontroll över vad som offentliggjordes minska. Utvecklingen gick emot att det offentliga politiska samtalet i allt större utsträckning utspelade sig i medierna. Politiska händelser som på 1950-talet satte avtryck på tidningarnas ledarsidor, möjligen i ett tidningsreferat eller en radiointervju, fick nu betydligt mer utrymme och uppmärksamhet i form av intervjuer, debatter och reportage i press, radio och TV. Att vara synlig i medierna blev en nödvändighet för politisk framgång – men innebar också risker, om politikern inte framstod som trovärdig och sympatisk.

Olof Palme kom, jämfört med sin företrädare Tage Erlander, att ägna betydligt mer tid åt journalister och medier. Han framträdde – intervjuades, fotograferades, filmades, följdes av journalister – i en helt annan omfattning och ägnade därtill mycket mer tid åt att ta del av, analysera och kommentera vad som publicerades.

Under 1970-talet var Olof Palme en central person i många avseenden; i hans eget arkiv, liksom i socialdemokratiska partiets arkiv finns mycket intressant material t ex från valrörelserna 1970, 1973, 1976 och 1979, från tiden i opposition 1976-1982 och om en rad brännande frågor; vänsterradikaliseringen, strejkerna, löntagarfonderna och kärnkraften för att bara nämna några. Olof Palmes engagemang i Socialistinternationalen och en rad internationella frågor avspeglas också i medierna. Palmes förhållande till journalister och medier vara fortfarande föremål för diskussion, han beskrevs ofta som ”mediefixerad”, inte minst sedan Dieter Strand följt Palme i valrörelsen 1979 och redovisat sina intryck i boken Palme igen? Scener ur en partiledares liv (1980).

Från och med 1977 ökar också möjligheterna att komplettera pressklippen med radio- och TV-sändningar, eftersom alla program från och med detta år finns bevarade på Statens Ljud- och Bildarkiv. I Olof Palmes arkiv finns också ca 600 kassettband, som numera också är digitaliserade.

1980-talet

På 1980-talet mojnade vänstervindarna och högerkrafterna, med Svenska Arbetsgivareföreningen i spetsen, var på offensiven. 1982 kom socialdemokraterna tillbaka i regeringsställning. Det var för övrigt i Sveriges Televisions partiledardebatt den 17 september som Olof Palme i en replik höll sitt berömda anförande: Jag är en demokratisk socialist (8214).

Sveriges säkerhetspolitik var starkt ifrågasatt under den här tiden, vilket avspeglades både i riksdagsdebatter och i media. Det gällde frågan om en kärnvapenfri zon i Norden, u-båtsaffärerna, den sk Fermaffären osv. (För en sammanställning av hur striden om säkerhetspolitiken avspeglade sig i pressen, se Ulf Bjereld & Marie Demker, 1995, Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna, s 334 ff.)

Ett annat uttryck för den nyliberala vågen och kritiken mot välfärdssamhället, var ett par artiklar i västtyska Der Spiegel om Sverige som en ”Kindergulag”, ett land där barn omhändertogs av sociala myndigheter i en omfattning som enligt tidskriften överträffade det mesta, väckte en hel del uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. En hel del dokumentation omkring detta finns samlat i Olof Palmes arkiv (volymerna 4.2:184-185).

Vem är egentligen Olof Palme? Det var en fråga som ställdes allt oftare i medierna under årens lopp. På 1950- och 1960-talet handlade det mest om hans motiv: varför ville en ung, begåvad man från överklassen ägna sig åt socialdemokratisk politik? Senare ställdes ofta frågan om hans ”natur” eller ”innersta kärna”, underförstått att det fanns dolda sidor hos Palme som han av någon anledning ville dölja. 1970-talets ryktesspridning hör dit, men också talet på 1980-talet om Palme som en ”gåta och dubbelnatur”, en ”Dr Jekyll och mr Hyde”. 1984 gav Bertil Östergren ut en biografi om Olof Palme, med titeln: Vem är Olof Palme? Ett politiskt porträtt. Recensioner m.m. finns bevarade i Olof Palmes arkiv 4.2 vol 211 och i SAPs arkiv Ö 01 C:15.

Den så kallade Harvardaffären som dök upp i valrörelsen sommaren 1985 fick inte sin slutpunkt förrän en tid efter mordet på Olof Palme. Den handlade om huruvida Palme hade låtit ett föreläsningsarvode betalas ut i form av ett stipendium till sonen och om detta i så fall var att betrakta som ett skattebrott. Det var en medieaffär eller en medieskandal i så motto att den till största delen utspelade sig i medierna. Den hade sin upprinnelse i ett radioprogram, fortsatte i Kvällsposten, tog ordentlig fart när SvT:s Rapport tog upp frågan och återkom sedan i medierna under hela hösten 1985. Slutpunkten sattes först nästan ett år efter mordet då Länsrätten i Stockholm biföll Olof Palmes överklagan.

Artiklar som publicerades om Olof Palme efter hans död finns inte bevarade i Olof Palmes arkiv, utan återfinns till exempel i Sveriges socialdemokratiska partis arkiv, serien Ö 01 C, Pressklipp Olof Palme, och i samlingen Olof Palme – biografica.